Fit For Fertility

Josephine, ofrivilligt barnlös sedan 4,5 år, fet. Om ofrivillig barnlöshet.

Vad hände sen?

Publicerad 2014-08-24 14:19:55 i Barnskafferiet, Vår resa börjar här.,

Misslyckadet var totalt. Jag ringde b.m. Linda och förklarade och med sin mest stöttande stämma försökte hon  visa medlidande men samtidigt försöka få upp mitt hopp om framtiden. Tuff uppgift för henne må jag säga. Jag är ganska bitter när jag är bitter, arg när jag är arg, ledsen när jag är ledsen. Men även lycklig när jag är lycklig osv. "På't igen bara, du får vänta en cykel, men så är det bara att köra igång igen." Jaha. Jaja. Tänkte jag. Det ställdes inga frågor om hur känner du nu, när vill du börja igen, vill du vänta lite, orkar du? Och jag tänkte att eftersom tankesättet hos henne som ser detta varje dag hon är på jobbet tänkte jag att det fixar väl jag. Var det egentligen så jobbigt till att börja med?
 
Det gick några dagar, och jag tänkte i min tysthet. Patrik likaså. Linda hade bett doktor Åsa att skriva ut nya mediciner, sprej och hela kittet, och detta var också uthämtat. Mensen kommer. Och jag börjar med nässprejen. Tillbaka på ruta ett, igen. Men dag två, så tar jag min sprej vid lunchtid, på jobbet, och jag känner verkligen samtidigt som jag kämpar för att över huvud taget få behålla någon form av medvetande, att jag orkar inte! Orkar inte. Vem säger så? Kanske att det inte var meningen att jag skulle bli mamma? Då hade jag väl orkat? Kämpa för mitt barn, vilken mamma orkar inte det? Och om man nu är mamma, men inte orkar kämpa, vilken slags mamma är man då? Och jag hade ju gått upp i vikt sen sist, från 96 till 102, försämrat oddsen liksom, chansen att få barn var nu ännu mindre. Och vi har ju bara ett begeänsat antal Landstingsfinansierade försök. Jag hade pratat som allra snabbast med Patrik om detta här om dagen, det var kanske fem meningsutbyten. "Jag har också tänkt så, men jag vill ju inte säga att vi kanske borde vänta för att du blivit tjockare." Fantastisk gubben den. Jag mailade Linda, som ringde upp senare på efter middagen. Jag förklarade läget, jag orkar inte, jag har gått upp i vikt, det känns som jag slösar mina försök! Hon förstod. "Det är bra Josephine, att du lyssnar på din kropp. Och speciellt med tanke på vikten." Jag grät. Men jag ger ju upp! "Nejdå. Du tänker på ditt barn." Detta kan ha varit det jobbigaste dittills med hela denhär resan, som enskild händelse. Jag vet inte om ni förstår, men jag sa nej till ett barn, mitt barn, trots att det kanske hade funkat den gången, jag sa nej till mitt barn.
 
"Sometimes the hardest thing, and the right thing, are the same thing."
 
Så jag avslutade samtalet med Linda med avsikt att höras igen i Juni, för att se hur mina cykler sett ut, för att se hur viktnedgången gått, och för att se när vi ska starta igen. Och i ärlighetens namn så har jag dratt ut på det. För att jag nånstans i min hjärna tror att det ska uppstå problem, att någon blir arg eller besviken om jag säger att jag inte är redo. Liksom vadå "inte redo?" Det finns ju massvis med kvinnor, och par, som gör alla behandlingar en efter en. Varför skulle jag inte orka? Detta är mitt starka jag som talar. Jag har alltid orkat, kämpat, hållt ut. Men någon gång ska väl den bilden också spricka. Om inte annat tänker jag att nu är det läge att ta det lugnt, få känna efter, och få vara helt hundra. Stressa mig igenom detta är inte skitsmart liksom. Jag tror ju att om jag har kommit till ro med detta så är ju chansen större att det går bra när vi väl gör detta, skriver hon med en iskall klump i magen.
 
[Inlägget skrevs söndagen den 17 Augusti]

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Josephine

Ofrivilligt barnlös. Jag tänker inte vara rädd att prata om dethär, det ska inte vara pinsamt, konstigt, farligt att prata om det. Barnlöshet är jobbigt som det är..

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela