Fit For Family

När jag träffade Patrik gick jag på typ tre år upp trettio kilo i vikt. När vågen stod på 109.8, då faan fick det vara nog. Och sen dess har jag pendlande tagit mig neråt. När jag i höstas skrevs in på Sahlgrenska så vägde jag 96 kilo. Efter två hormonbehandlingar så gjorde jag deprimerad och slutkörd ett negativt graviditetstest i Mars. När jag började på mitt nya jobb i April vägde jag 102.8 kilo. Då fick det faan vara nog, igen! I torsdags vägde jag mig. 93.6!! - 9.2 kilo på fem månader! Hell yeah! Så jävla pepp! Och inte bara det att det är minus nästan tio kilo! Jag hade nått ett delmål! Jag har satt delmål på vart femte kilo med tillhörande belöning. Och i och med att jag spräckte 95kilosgränsen så vart det en liten shoppingspree på Ellos! En helt ny träningsoutfit, tights, linne, sportBH, skor och en sweatshirt. Patrik fick ett par nya skor också, han är ju alltid så duktig.

 

Och nu i slutet på månaden så öppnar det ett dygnet-runt-öppet gym i vårat lilla samhälle, där jag redan signat ett abonnemang, så bättre blir det ju inte! 

 

Alltså ärligt! Så jävlarns nöjd! Nu är det bara mot nästa delmål! 

 

Som jag fasat. Dels för att jag inte velat göra samtalet. Jag har ju inte haft en aning om vad det skulle innebära. Och dels för att jag vart rädd att bli tillsagd att jag har mina tider bokade, att jag är tvingen att göra min IVFbehandling NU, för att jag dragit ut på tiden för samtalet, så det inte hinns ge min tid för ingrepp till någon annan. Och som jag tänkt mig det så ringde barnmorskeLinda mig istället, två missade samtal under dagens gång, ochjag visste nästan direkt att de två missade samtalen från hemligt nummer var hon. Hon skällde lite för att jag inte hört av mig, men att det var så gott om tid att det gick bra ge någon annan min tid. Någon annan kanske är redo och får ett embryo insatt vecka 38, någon kanske blir mamma och pappa om tio månader, fin tanke.

 

För så var det, eller är det. Att jag har bestämt mig för att vänta, mer. Jag har inte gått ner i vikt som jag tänkt. Det har varit en jäktig sommar med nytt jobb och mycket övertid. Och så kände jag att jag inte riktgt förlikat mig med tanken på att jag skulle börja en ny hormonbehandling vid nästa cykelstart. Jag orkar inte. Och som på posten kom ångesten. Vad är jag för "mamma"? Kanske att jag inte förtjänar en bebis. Tankarna slår mig dagligen. Det har gått en vecka sedan jag pratade med Linda, och det är fortfarande jobbigt. Men nu börjar jag bli trött på mig själv. Det är ju samma tankar som går om och om igen, och jag orkar inte älta heller. Men dom letar sig in. Tankarna om att inte räcka till, att inte duga, att inte klara av detta. 

 

I samtalet med Linda berättade hon att väntetiden är ungefär två månader. Jag har väl tänkt att jag ska påbörja behandling efter nyår någon gång, Januari Februari där. Jag skulle höra av mig i början på November och stämma av läget, hur tiderna efter nyår såg ut. Men då SKA jag ringa, nog för att jag inte varken vill eller orkar stressa, men jag vill eller orkar inte vänta hur länge som helst heller. I Januari har det gått ett år sedan sist, det känns just nu väldigt lagom, men också i det längsta laget att vänta. Patrik är med på spåret, kanske eventuellt att han tycker att det är liite långt till Januari, men han håller ju med om, det var ju egentligen hans frö om att vänta lite, som gjorde så att jag bestämde mig för det också. 

 

Så nu har jag ett halvår på mig att gå ner i vikt och förbereda mig på att ta tag i detta igen. Jag har tänkt att jag ska testa någon akupunkturbehandling under tiden. Och eventuellt någon healingsession. Lite hokuspokus kanske. Men man får väl testa! 

Misslyckadet var totalt. Jag ringde b.m. Linda och förklarade och med sin mest stöttande stämma försökte hon  visa medlidande men samtidigt försöka få upp mitt hopp om framtiden. Tuff uppgift för henne må jag säga. Jag är ganska bitter när jag är bitter, arg när jag är arg, ledsen när jag är ledsen. Men även lycklig när jag är lycklig osv. "På't igen bara, du får vänta en cykel, men så är det bara att köra igång igen." Jaha. Jaja. Tänkte jag. Det ställdes inga frågor om hur känner du nu, när vill du börja igen, vill du vänta lite, orkar du? Och jag tänkte att eftersom tankesättet hos henne som ser detta varje dag hon är på jobbet tänkte jag att det fixar väl jag. Var det egentligen så jobbigt till att börja med?

 

Det gick några dagar, och jag tänkte i min tysthet. Patrik likaså. Linda hade bett doktor Åsa att skriva ut nya mediciner, sprej och hela kittet, och detta var också uthämtat. Mensen kommer. Och jag börjar med nässprejen. Tillbaka på ruta ett, igen. Men dag två, så tar jag min sprej vid lunchtid, på jobbet, och jag känner verkligen samtidigt som jag kämpar för att över huvud taget få behålla någon form av medvetande, att jag orkar inte! Orkar inte. Vem säger så? Kanske att det inte var meningen att jag skulle bli mamma? Då hade jag väl orkat? Kämpa för mitt barn, vilken mamma orkar inte det? Och om man nu är mamma, men inte orkar kämpa, vilken slags mamma är man då? Och jag hade ju gått upp i vikt sen sist, från 96 till 102, försämrat oddsen liksom, chansen att få barn var nu ännu mindre. Och vi har ju bara ett begeänsat antal Landstingsfinansierade försök. Jag hade pratat som allra snabbast med Patrik om detta här om dagen, det var kanske fem meningsutbyten. "Jag har också tänkt så, men jag vill ju inte säga att vi kanske borde vänta för att du blivit tjockare." Fantastisk gubben den. Jag mailade Linda, som ringde upp senare på efter middagen. Jag förklarade läget, jag orkar inte, jag har gått upp i vikt, det känns som jag slösar mina försök! Hon förstod. "Det är bra Josephine, att du lyssnar på din kropp. Och speciellt med tanke på vikten." Jag grät. Men jag ger ju upp! "Nejdå. Du tänker på ditt barn." Detta kan ha varit det jobbigaste dittills med hela denhär resan, som enskild händelse. Jag vet inte om ni förstår, men jag sa nej till ett barn, mitt barn, trots att det kanske hade funkat den gången, jag sa nej till mitt barn.

 

"Sometimes the hardest thing, and the right thing, are the same thing."

 

Så jag avslutade samtalet med Linda med avsikt att höras igen i Juni, för att se hur mina cykler sett ut, för att se hur viktnedgången gått, och för att se när vi ska starta igen. Och i ärlighetens namn så har jag dratt ut på det. För att jag nånstans i min hjärna tror att det ska uppstå problem, att någon blir arg eller besviken om jag säger att jag inte är redo. Liksom vadå "inte redo?" Det finns ju massvis med kvinnor, och par, som gör alla behandlingar en efter en. Varför skulle jag inte orka? Detta är mitt starka jag som talar. Jag har alltid orkat, kämpat, hållt ut. Men någon gång ska väl den bilden också spricka. Om inte annat tänker jag att nu är det läge att ta det lugnt, få känna efter, och få vara helt hundra. Stressa mig igenom detta är inte skitsmart liksom. Jag tror ju att om jag har kommit till ro med detta så är ju chansen större att det går bra när vi väl gör detta, skriver hon med en iskall klump i magen.

 

[Inlägget skrevs söndagen den 17 Augusti]

I December, 2013 började jag med min första IVFbehandling. Suprecur, en nässpraj som jag skulle ta tre gånger dagligen. Skapar ett konstgjort klimakterie då den hämmar kroppens egna ägglossningshormoner, för att man ska kunna hålla koll på allt, alla steg på vägen. Jävlar vad illa jag mådde. Den smakar piss skit och elände. Jag försökte förklara det för Patrik som en blandning av kräks och Aceton. Förjävligt! Blodprover. Vänta. Blodprover. Vänta. Vid det här laget var jag inne på vårdcentralen och lämnade blodprover minst två gånger i veckan. Fortfarande rädd. Men jag grät inte längre, och bedövningssalvan hade jag slutat med sen sista besöket på gynmottagningen i Uddevalla, innan Sahlgrenska, ni vet när jag gjorde spolningen. Jag och provtagningssköterskan hann lära känna varandra väl, och hon lärde sig massvis om provrörsbefruktning. Till slut kom dagen då det var dags för första sprutan. Jag stod med den redo i min hand i säkert femton minuter innan jag faktiskt stack den i magen på mig. Jag var så himla rädd. Patrik var med mig, men vågade inte heller titta. Jag frågade en gång vad som hade hänt om jag inte gjort det själv, och han svarade något i stil med att han hade tagit till med någon Rambo-move och laddat, inte tittat och hoppats på att träffa rätt. Jag gjorde klokast i att fixa det själv. Drygt en vecka efter första sprutan skulle jag till min syster i Karlskrona. Det var läskigt, även om Patrik inte nödvändigtvis varit med alla tillfällen jag tagit den dittills, så hade han varit hemma, men Hanna fanns ju där, och även om inte heller gjorde något särskilt, så fanns hon där. Undrar hur jag gjort om jag någon dag varit själv? Det hade väl lösts sig. Helgen gick, och jag for hem igen, efter en berg-och-dalbana på distans som vi kan ta en annan gång. Dagarna gikc, blodprov lämnades. Till slut ringer barnmorskan Linda och bokar tid för ultraljud, blodproverna såg bra ut. 

 

Just denhär dagen då ultraljudet skulle till kunde Patrik inte följa med. Min bästa vän Malin erbjöd sig att följa med, jag kände att jag ville inte åka själv, och jag visste inte om jag skulle kunna vara fokuserad nog att köra hem. Hennes minsta var då knappt fyra månader, och det värkte i varje livmoder som fanns i detdär väntrummet när vi satte oss ner för att vänta på min tur. Jag höll mina tankar på annat håll, och Malin satt och spred hopp bland alla värkande livmödrar på Reproduktionsmedicinska mottagningen, då folk säkert tänkte att varför skulle det annars sitta en mamma med bebis här, om inte pga att den kom här ifrån. Hi hi hi. Jag gick in till läkaren själv, och där fanns det äggblåsor, men för små, dom skulle inte hinna bli klara, och den dagen var den sista för ett ultraljud innan jul, för att äggplock och insättning skulle hinnas med innan ledigheten. Läkaren sa glatt "Ja, hade du bara fått ett par dagar till så hade det säkert gått fint dethär." Jag förstod inte hur hon kunde vara så glad, det blev ju inget, jag hann ju inte. Hon tänkte säkerligen att detta var ju ändå ett resultat, IVF skulle troligtvis lyckas för oss, jag hade reagerat på hormonerna, men jag behövde lite mer tid. Det hjälpte inte mig. Jag had einte lyckats. Jag gick ut och satte mig i väntrummet och kramade det närmsta jag kunde komma min egna bebis just då. Jag väntade på b.m. Linda. Som kom. Förklarade hur det sett ut, hur vi gjorde nu. Sluta tvärt med alla mediciner, och börja om på nästa mensdag. Med nässprejen. Fy åt faan. Jag var så trasig så jag visste inte ens om jag skulle sitta ihop när jag skulle resa mig ur stolen när det var dags att gå. Jag ville bara gråta, men jag minns inte om jag gjorde det. Malin körde hem, för mycket riktigt så orkade jag inte göra det. Jag minns inte mycket av hemfärden. Mer än att jag egentligen inte kunde tänka på mycket mer än att det inte gått vägen. 

 

Cykeldag 1, på ruta ett, igen. Mensen kom igen, tidigare än väntat, efter en och en hal vecka, dagen innan julafton. Nässprej, mådde som ett utsketet päron. Julen kom, julen gick, jag fyllde år, 24 år, och jag hade fortfarande inget barn. Nyår kom, middag hos vänners föräldrar, två pauser från middagen för att ta nässprej. Blodprov första dagen Vårdcentralen var öppen efter helgledigheten, sköterskan gav mig den ledsna blicken när hon ropade upp mitt namn och frågade försiktigt "Men vad betyder detta?" Att det inte funkade, och att jag får börja om från början. Blodprovet var bra, kom beskedet om dagen efter, och dagen därpå började jag ta sprutor igen, mindre ångest, mindre oro och stress. Blodprover. Ultraljud. Vänta. Blodprover. Ultraljud. Bra resultat. Sammanlagt 16 äggblåsor fanns det. Och vi kunde kanske hoppas på upp till 8 ägg. Tre dagar till med sprutor. Sen. Måndag. 20.30 var det dags för ägglossningssprutan, den kallas ju olika, men det var vad vi kallade den. Redan från 20.00 var sprutan redo, den låg där på köksbänken och jag tittade på den varenda sekund fram tills larmet tjöt. 20.30! Av med korken, ta ett grabbatag i magen, lokalisera en inte-så-öm-punkt och blunda hårt. In i magen! Det gjorde ju inte ondare än sprutorna hittills. Men det kändes större. 

 

Ägguttag. Patrik hade valt en tidig tid, och jag och Patrik låg i vårat rum 7.50. För att PATRIK ville ha det avklarat, jag ville rymma. Ombytt till alldeles för lite sjukhuskläder, det är kallt på sjukhus i Januari. Jag försökte fjäska mig till så mycket lugnande och bedövning jag kunde komma åt, men icke sa Nicke, Jag fick tydligen lagom mycket. Med en puls på 490 så låg jag där, redo för doktor Åsa att punktera mina slidväggar 16 gånger för att förhoppningsvis hitta ägg. "Titta på skärmen" sa alla dom rara i personalen som stod där när jag låg där med benen i luften. NEJ! Jag tänker inte titta. Jag är ju av den sorten som liksom tycker sig känna att det gör ondare då. Patrik tittade, och var mycket fascinerad. Dom tyckte att jag verkade lugn, det var jag inte, och det sa jag, jag fick lite emra lugnande, men mest gjorde det ont, och att andas i det läget gjorde liksom det hela ännu värre. Efteråt sa dom att det inte är så konstigt att det gör ont, och att många tycker det, jag vet inte vad det skulle vara för tröst. När det var klart fick jag ligga kvar lite och till slut sa embryologen "Ett ägg hittat." Då grät jag. Det var ju det som behövdes liksom . Jag fördes tillbaka till mitt rum, fick saft och en fralla. Patrik fick gå till runkbåset, och lämna sitt bidrag, vilket såg ut som det gjort vid alla tillfällen hittills, inga konstigheter. Efter drygt en och en halv timma åkte vi hem, jag vaggade där ifrån. 

 

Insättning. Eftersom vi åker en bit från Sahlgrenska så hade vi redan åkt hemifrån då Linda ringde och sa att vi är välkomna att för insättning idag som planerat. På plats fick vi reda på att det funnits 4 ägg tillräckligt stora att "para", men bara 1 som delat sig som det skulle. Vi skulle inte få några embryon i frysen. Det tod 20 minuter från ombyte till sjukhuskläder tills det att vi gick där ifrån. I hopp om att vi var gravida. I sorg för att vi inte hade något embryo i frysen. I hopp om att det inte skulle behövas. 

 

Dagarna gick. Med vaginalgel och vagitorier som vart något av det äckligaste jag vart med om så väntade vi. Och väntade. Och så kom mensen. Det hade misslyckats. Vi hade misslyckats. Jag hade misslyckats.

Den 20e Augusti. Jag gick som nålar på jobbet, mina närmsta kollegor visste om vad dagen hade att erbjuda mig och gjorde sitt allra bästa för att göra det lättare. Jag minns inte ens om jag gjorde något på jobbet den dagen. Jo, självklart gjorde jag det, men jag kan tänka mig att det märktes att något var fel. Jag jobbade fram till lunch, sen kom Patrik och hämtade mig, i bilen var jag ett nervvrak, jag visste inte vart vi skulle, hur det var med parkeringsplatser eller biljetter. Patrik skrattade lite åt mig när jag var trettonde sekund tittade på klockan, frågade om han visste vart skulle och om vi kommer fram i tid. Allt detdär löste sig ju finfint, och Patrik tog min hand och gick med bestämda steg mot entrén när vi väl parkerat och allt detdär. Vi betalade för oss och gick till våran våning. I väntrummet satt det lite mer folk, några par och någon ensam. Stämningen var ganska tryckt, och någon grät. Min nervositet släppte lite, jag menar, jag grät ju iallafall inte, än. Vi blir kallade till ett rum och får träffa Doktor Åsa. Hon förklarar för oss att det blir en gynundersökning, lite svar på frågor, och sedan får vi träffa en barnmorska en timme som förklarar vad som kommer hända. Eventuellt ett blodprov, om vi inte ville göra det på vår vårdcentral där hemma. Undersökningen gick fint, såklart, dom hittar ju inga fel! Doktor Åsa frågade också om det gjorts någon spolning. Jaa, självklart, det var ju ett krav för att remissen över huvud taget skulle skickas. "Nääädå, hade den inte gjort ännu hade vi gjort den här idag istället." Men du vet ju inte vilken cykeldag jag är i? "Spelar det någon roll menar du?" frågar hon och fortsätter "Det enda är ju att det blir lite kladdigt om du hade haft mens nu, men det spelar inge roll annars." Ilskan i mig stegrade, coh resterande delen av tiden inne hos Åsa gick åt till att beklaga sig över NÄL, Uddevalla sjukhus och Stofilen. Åsa blev påtagligt upprörd. "Vilka är dom, eller vi, att bestämma NÄR ni vill ha barn?" Puh, en bra läkare..

 

Inne hos barnmorskan Linda så blir vi, jag, erbjuden att vara med i en överviktsstudie. Ett visst antal personer får äta soppor/shaker för att se om snabb viktminskning har någon fördel inför en IVF. Jag fick inte bli någon testperson, utan fick tillhöra kontrollgruppen som skulle låta livet ha sin gång, vanlig mat och detdär..Som tack för att vi ville delta i studien blev vi erbjudna att köra igång vår första IVF, provrörsbefruktning, nästa cykel, vilket uppskattningsvis skulle vara om tre veckor. Då vi tidigare fått till oss av Stofilen att från det att man kommer til Sahlgrenska tar det ännu ett tag då dom behöver lite tester så blev detta en chock. Men visst svarade vi. Vi pratade i flera timmar, sammanlagt var vi nog där tre timmar, när vi steg ut ur samtalsrummet var det släckt överallt, städerskorna var i full gång och Linda följde oss till entrén för att släppa ut oss. Vi gick ut med vetskapen om att en IVF var i antågande och med ett provrör och en lapp för att skicka lite blod. Trötta, hungriga och förväntansfulla. 

 

Dagen efter lämnar jag blod på vårdcentralen, och skickar till Sahlgrenska.

 

Dagen därpå igen ringer Linda och förklarar att mina sköldkörtelprover är alldeles för låga, att dom inte startar en IVF på såhär låga nivåer pga den stora risken för missfall. Hon frågar om ingen kollat TSH och T4 hittills? Jodå, jag äter ju Levaxin! Den otroliga ilska och bitterhet jag kände var överväldigande, jag var så arg så tårarna bara rann. På två och ett halvt år på NÄL i en så kallad utredning så har Stofilen inte ens lyckats anpassa mitt Levaxin såpass så att jag över huvudtaget starta en IVF. Patrik ville döda Stofilen. I två månader justerades mitt Levaxin och plötsligt kom samtalet. "Nu är värdena okej, du får starta IVFen nästa cykelstart."

I Oktober 2008 träffade jag Patrik. Störtkär! I December blev vi tillsammans. Och någon månad efter det flyttade jag oddiciellt in hos honom. Snabbt kan man tycka, men det kändes rätt. Redan den första månaden hade vi redan börjat prata om barn. När vill jag ha barn, när vill han ha barn, hur många, pojkar eller flickor, vad önskade skulle hunnits med innan? Intet ont anande. I Mars 2010 tog jag ut min spiral som jag hade haft insatt i fyra år, på MVC i Vänersborg, med orden "Om det inte skulle tagit sig så får ni söka till gynmottagningen på NÄL om ett år." Och då började det. De tod inte mer än ett par månader innan jag grät i dagar när mensen kom. Månad fyra så testade jag detta med ägglossningsstickor, och det gör jag aldrig om, det var hemskt stressande, och gjorde allt värre. När vi började närma oss ett års försök så släppte den regelbundna mensångesten. I Mars hade det ju då gått ett år, och jag var alldeles för rädd för att ringa NÄL. Tänk om det skulle vara fel på oss, på honom, eller på mig, kommer Patrik lämna mig nu då, vad gör jag då, eller vad gör vi om vi inte kan få barn, ska vi bli ett gammalt Crazy-cat-lady-par? I Juni ringde jag NÄL, och fick till svar att vi blir kallade inom tre månader.

 

I September 2011 hade vi våran första tid på gynmottagningen. Vi fick komma och prata med barnmorskan Marie. Det skulle göras en utredning, vilket i efterhand visade sig vara typ tre blodprov, två spermieprov, ett vaginalt UL,som alla visade fina resultat, och en äggledarspolning. Vid samma tillfälle fick jag lämna blodprov, det första av alla, och jag grät. Jag var så kopiöst rädd för nålar, och hade då aldrig lämnat blodprov utan bedövningssalva, vilket jag fick även denna gången, ändå grät jag. Jag är rädd för nålen, inte smärtan! I och med blodproverna fick vi reda på att jag har Hypotyreos, en underproduktion i sköldkörteln, vilket gör det svårare att bli gravid. Jag fick Levaxin, 50 mg om dagen. Någonstans mellan detta första besök på NÄL och det att vi blev slussade vidare, kan jag nu säga att jag "tittar tillbaka" och minns inte så mycket av just detta. Förutom några incidenter och kommentarer. Och en himla massa väntan, oändligt lång tyckte vi, vilket senare fick sin förklaring.

 

Det som sitter fast allra mest hos mig, det är att efter två års oregelbundna besök på NÄL blir jag ännu en gång stucken och tappad på blod när det kommer in en barnmorska i rummet där jag ligger och gråter.Marie. "Josephine?" Ja? "Vad gör du här?" Jag blir stucken.. "Jag har inte sett er på länge, jag trodde ni blivit remitterade för längesen.." Nää. "Det är synd, hade ni inte varit så unga, så hade ni kommit vidare här ifrån för längesen. En vanlig utredning här tar ca sex månader." Jag var då 22 år gammal. Vi tog upp detta med vår gynläkare, en stofil närmare döden än något annat. Det stämde, vi prioriterades bort för att vi var så unga. Jag var 20 första gången vi besökte dom. Och då hade ännu det inte gjorts någon äggledarspolning. Och samma besök som vi tog upp detta sa Stofilen att nästa gång jag får mens så ska jag ringa så bokar dom en tid för nämnda spolning, och att han samma dag skickar en remiss till Sahlgrenska så hinner den blir gjord innan dess att vi kommer dit, det är ju ett par månaders väntetid. Jaha, så bra! Sagt och gjort, jag ringer och får till svar att "Nej, det passar inte denna månaden." Nähä? Nej då finns det bara två läkare i Västa Götaland som gör denna proceduren, och dom är varken på NÄL eller Uddevalla sjukhus de dagarna i min cykel som det passar. I tre månader var det så. Sen fjärde månaden blir det en spolning, helvetevadont, som visar fri passage i båda äggledarna. Toppen, fortfarande inga barn dock. Då dubbelkollar Patrik med läkaren och frågar om remissen vidare. "Nej, det tror jag inte att det skickats någon, den skickas oftast efter spolningen." Patrik ville döda Stofilen, och jag grät. Ännu mera väntan! Jag hatar att vänta.. Vi trodde ju att brevet med kallelsen skulle komma vilken dag som helst nu.

 

Kallelsen kom tillslut. "Välkomna till Reproduktionsmedicinska mottagningen på Sahlgrenska. Den 20e Augusti. Klockan 14:00" Hjärtat slutade slå. Jag sa till Patrik att jag inte ville mer, att vi skulle ringa och säga det så att någon annan kunde få våran tid. Patrik tittade på mig och skakade på huvudet och sa bara "Du ska inte vara rädd." Jag var rädd. Skitihelvetesjävlarädd. Jag visste ju inte vad som skulle hända. På lappen stod det att vi skulle avsätta en och en halv timme till besöket, fattar du vad för mycket hemskt någon hinner med på en och en halv timme?!

 

 

IDAG! Har upptäckt detta fina med podcasts. Jag blev här om dagen rekommenderad ett avsnitt av en pod. Kitty Jutbrinks och Pers föräldrapod. Avsnitt: Barnlängtan. Gästades utav en Kajsa, som startat Stockholms filial av patientföreningen Barnlängtan. Jag var skeptiskt, jag brukar inte gilla sånthär, av olika anledningar. Denna Kajsa berättade om hennes och hennes man Eddies "resa" genom barnlösheten för att få ett barn. Mycket i podden låg inom igenkänningsradien, men mycket var .. ganska trist, det var mycket jag hört förut.

MEN! Så tog dom, Kitty, Per och Kajsa upp detta med tabun! Man ska inte, får inte, kan inte, vill inte prata om detta. Barnlöshet. För det är konstigt, att man inte ens kan prestera, som kvinna, det vi är satta på jorden för urminnes tider att göra, föda barn, befolka jorden. Av hänsyn till andra pratar inte "vi", även om jag säääällan känner att vi tillhör denn samling människor, barnlösa om det heller; hur ska den vi pratar med reagera, blir det jobbigt för denne? Eller kommer den bry sig, eller inte bry sig, förminska min sorg och ilska? I början när vi försökte skaffa barn, då vart det särskilt utvalda bland familj och vänner som fick reda på det. Efter ett tag, kanske ett år, så orkade vi inte hålla på och gå som katten kring het gröt. Så frågade någon så svarade vi. Så är det fortfarande. Att frågar någon som svarar vi. Jag har gjort "outande" uppdateringar på Facebook, för jag orkar inte ta hänsyn till vem som läser eller inte. 

 

SÅ! Nu så tänker jag prata, öh eller skriva, för att det ska inte vara ett tabu. Om inte "vi" som går igenom det kan prata om det, hur ska andra förstå. Det finns en uppsjö av trådar, bloggar och FaceBook-grupper. De flesta bloggarna är anonyma och det används smeknanm eller initialer och i var och varannan FB-grupp kommer frågan: "Kan mina vänner se vad jag skriver här?" Det är okej att prata om det! Det är okej att berätta om det. Det är för dom flesta okej att ställa frågor. Personligen tycker jag att det är himla skönt att få prata om det, oavsett om det är med en bästa vän eller bekant, för sällan frågar ju någon av någon annan anledning än omtanke. Man blir inte mindre värd som människa, man eller kvinna, om man inte kan få barn, även om det känns så. Som utomstående är det okej att öppna upp för samtal kring det, utan för den delen att tränga sig på, men att lyssna och att finnas där. Det kan vara tungt att lyssna på, kan jag tänka, om man inte vet vad man ska säga. Men det är okej, för oss, om det är obekvämt för er, för hellre att någon bara lyssnar, än att försöka komma med dåligt formulerade råd. Så jag tänker skriva. Om oro, tvivel, ånget, ilska & bitterhet. För någon måste skriva om det med. Jag tänker inte sencurera varken tankar eller kroppsliga funktioner. Men jag hoppas på att få dela med mig av det som motiverar mig och min lycka, i allt detta. 

Jag är Josephine.

Jag är 24 år gammal, bor i en skog i Dalsland, utanför Brålanda närmare bestämt. Här bor jag med min sambo Patrik, eller Putten, och våran ambulltik Chilla. Jag jobbar som habiliteringsassistent på ett gruppboende för autistiska barn och ungdomar, där jag trivs som fisken i handsken!

 

Jag är som person utåtriktad, ställer upp på vänner och familj om jag kan och umgås gärna med folk, men är lite för ärlig, så alla vill inte umgås med mig. Jag försöker inte att vara elak, men vissa hanterar inte mina åsikter så väl. Inte mig emot, det är ett effektivt sätt att sålla agnarna från vetet.. Jag använder inte smileys. Jag är inte för det det allra minsta tråkigare/surare/argare/ledsnare än någon annan. Vilket folk tenderar att tro eller tycka. Om jag använder smileys så är det för att poängtera att jag är varken eller. 

 

Min Patrik är händig karl på snart 27 höstar. Vi blev tillsammans i December 2008, flyttade ihop ganska så snart efter det och förlovade oss i Oktober 2010. Patrik är det absolut bästa som hänt mig! Kort och gott. Han är rolig, omtänksam, smart, snäll, snygg osv.osv. Vi har jätteroligt tillsammans och vi delar allt, skratt, gråt, ekonomi, minnen, oro, drömmar, kuddar och förhoppningar. Han finns alltid där för mig, och jag kan inte för allt i världen se att det skulle kunna vara på något annat sätt. 

 

Vi har ett nätverk med många underbara vänner, och en himla fin familj. 

Och så var det ju det här med barnlösheten...