Fit For Family

Nu har jag ringt. Troligtvis för att jag sa till min jobbarkompis att jag skulle försöka ringa idag. Och jag gjorde det. På jobbet, med en gapandes unge skrikandes om att "När ska vi åka?!" utanför kontorsdörren. Men som sagt. Nu har jag i min lilla låda ringt.

 

Jag fick pratat med trevlig barnmorska. Hon förklarade för mig att eftersom behandling nummer två kommer hamna mer än ett år efter behandling nummer ett så ska vi dit på möte för undersökning och provtagning i väntan på nästa besked. Ser allt ut som det har gjort hittills så ser det ut som att vi skulle kunna få påbörja nästa behandling på den mens som bör dyka upp i Februari. Det känns konstigt. 

 

Sista jag pratade med min barnmorska sa hon att om jag ringer i början på November så kanske det blir en behandling i Mars. Nu ringer jag så sent i November det är möjligt och eventuellt så är det behandlingsstart i början på Februari. Jaja. Nu är det bara att invänta kallelsen till Doktor Åsa, som ska komma via sms...tjänst. 

 

Det känns bra, trodde att stressen skulle ta mig lite hårdare. 

Igår var jag på massage. Det var en fasciabehandling. S K I T O N T ! Kanske inte för att det egentligen gjorde så ont. Utan mer för att jag har så ont. Det är en djupare massage, vilket kräver ett visst tryck på musklerna. Och när jag väl fått kvidit ur mig att det gör lite väl ont blev det bättre, uppvärmningen fick ta lite längre tid. Och idag. Har jag skitont. Ingen vidare hit om jag ska vara helt ärlig. Nacken känns som om den ska falla isär. Men det är bättre nu än det var i morse. Kanske att min nacke behövdes en rejäl uppmjukning. Likaså mina vader är inte vad dom var igår förmiddag. Jag kan inte stå och fördela min vikt lika på båda benen utan att vaderna skakar så jag tror att dom ska ge upp. Som om jag spruingit en mil. HAHA! En mil, jag vet väl inget om hur det är att springa en mil. Men ni förstår situationen. 

 

Detta med massagen började med att Patriks syster delade ett inlägg på Facebook. "Den första som skriver till mig får en gratis hawaiiansk massage, förutsatt att man har tid att komma innan denna veckan är över." Ett ställe som hette Lifvskällan för Dig. Jag hann kika in på Facebook ett par gånger innan jag tänkte. What the heck! Jag testar, så jag slängde iväg ett PM. Och se på fasen! Jag var den första som skrev. Kanske tack vare att detta var tidigt på förmiddagen, och kanske tack vare att detta var en lugn morgon på jobbet så lite allmänt slösurfande var på sin plats. Och så vart det, tid bokades och jag for iväg på massage.

 

Nina, massagetanten, förklarade att hon efter tjugo år som massör nu vidareutbildar sig till medicinskt legitimerad massageterapeut. Hon frågade varför jag var intresserad av att se om jag kunde få Hawaiimassagen och min spontana reaktion var: "För att det var gratis?" Men jag förklarade även för att kika vad det va, att jag försöker prioritera mig själv mer och då för att se om detta skulle vara något som skulle vara intressant att fortsätta med en längre tid, lite regelbundet sådär. Jag förklarade om stressen och sorgen över att inte kunna få barn, och hur mycket det faktiskt tar på en.

 

Efter massagen frågade Nina, massagetanten, att hon under sin utbildning har en grupp hon kallar "Diagnosgruppen" som hon erbjuder gratis massagebehandlingar under 4 till 6 månader. De flesta hon träffar i dethär syftet har olika sorters diagnostiserad värk, som ischias, reumatism m.m. Det har ju jag med, ont alltså, men det visste hon inte då, jag hade väl sagt något i stil med att "jag har lite ont i ryggen och axlarna." Lite granna sådär. Och det var väl kanske en underdrift då jag har konstant smärta i axlar, nacke och rygg. Hon frågade iallafall om jag var intresserad av att ingå i hennes diagnosgrupp, utifrån barnlösheten. Massage löser ju inte fertilitetsproblematiken, det vet ju båda jag och hon, men hon tyckte att det skulle vara kul och se om det kunde göra något. Att ökad cirkulation, att släppa på fysiska spänningar med mera kanske skulle kunna bidra med något. Någpn gång ska man ju ha lite tur med! 

 

Så där är jag. I diagnosgruppen. Med diagnosen oförklarad barnlöshet. Och får massage. Jag fick den dagens hawaiimassage. Jag har efter det varit på rörelseanalys två gånger, och gårdagens onda faschiabehandling. Nästa gång blir det en behagligare massage med varma stenar tydligen. Jag känner mig nöjd. Inte lika lycklig över att veta att om tre tillfällen är det dags för ondemassagen igen. Men kanske att jag är något mer uppmjukad tills dess så det inte gör lika ont. Hoppas hoppas. 

Jag är med i en grupp på Facebook som går under namnet som sådant. En sluten. En fantastisk grupp. Jisses, Helt fantastiskt bara. Jag har börjat trivsam riktigt bra där. Jag får läsa om och känna med andras oro, lycka och ilska. Känna igen mig i klumpiga kommentarer, irriterande situationer och känna igen mina nära och kära, i andras nära och kära. Haha. Egentligen är det sjukt lustigt. Att oavsett hur olika folk är som personer, så finns det några av varje, i alla barnlösas omgivning som är precis likadana. Sättet folk reagerar, inte tänker sig för, blir rädda eller visar sin omtanke. Det är väldigt skönt, oavsett om även jag ibland tycker att folk fokuserar på fel saker, blir irriterad eller vill ifrågasätta reaktioner MED STORA BOKSTÄVER, att få känna igen sig. Speciellt då jag inte har många, utan bara en, som faktiskt VET vad detta handlar om, att längta efter barn, och att genomgå utredning och IVFer. Hon fått barn, två, via behandlingar, vilket ger mig lite hopp. 

 

Men så i denna gruppen finns det en regel. att man får inte meddela när man blivit gravid. Utan man ska ta sina peppande ord och sin omtanke och lämna gruppen. Medlemmarna i gruppen ska inte behöva få baby announcments rakt upp i ansiktet. Och om jag blir gravid. Då kommer jag faktiskt sakna dom. Det är grymma människor där, som står ut med så mycket, som kämpar och som orkar. Och mitt i all skit, så är det väl med alla skithål man hamnar i, i livet så finns det ju så jäkla mycket mer. Det finns grymma, roliga, smarta människor. Det finns ställen att se och saker att uppleva. Det finns nära att krama och god mat att smaka. Men det glömmer man ibland bort.

 

Det har kommit ut ett nytt avsnitt på IVFpodden. Som jag väntat. Jag var så glad när jag såg markeringen i mobilen, att här finns det ett olyssnat avsnitt av den pod jag följer. Bästaste IVFpodden. Den nya säsongen är igång. Det handlade om äggdonation. Inte något som rör mig, just nu iallafall, vem vet vart saker och ting tar sin väg. Men iallafall. Det är som att lyssna på någon som man verkligen gillar som pratar om något man inte vet någonting om. I början gillade jag inte riktigt de avsnitt jag inte kunde relatera till, men jag har lyssnat på dom alla, i ordningsföljd, min OCD tillåter inget annat. Och såhär i efterhand gillar jag dom alla, avsnitten, och berättelserna. Så nu väntar jag med spänning på näst avsnitt, och uppenbarligen har dom annat för sig än att trycka ut nya podavsnitt, och det känns som jag väntat i en evighet, men det är kanske sex dagar sedan jag lyssnade på det senaste avsnittet. Så.. Ja.

Jag är ganska öppen vad det gäller allt detta, med barnskafferiet och sådär. För vissa vill man berätta, för andra inte. För vissa behöver man nästan berätta, för andra inte. Och för mig har det nästan varit svårt att låta bli att berätta hur som haver om detta. Jag vill dela med mig. Jag vill belysa ämnet. Men det är inte optimalt att berätta att man planerar familj, i alla lägen, speciellt inte om det kräver ett större engagemang av oss. En IVF tar tid, såklart proceduren, men även från oss. Tid vi hade kunnat lägga på annat, på att träffa vänner, på att jobba, på att över huvud taget orka vara vakna. Speciellt jobba. Jag vet sedan tidigare erfarenheter, att man tänker genomgå en IVF, är inte vad en arbetsgivare vill höra. Kanske mest för att dom inte vet vad det innebär. 

 

Men idag var det dags. Jag jobbar på en liten arbetsplats, vi är lite drygt tio stycken. Och nästan alla är helt fantastiska. Man kan inte älska alla. Så jag kände, trots att det inte är ett tvång, att nu var det dags att berätta för chefen. Det är ju trots att snart dags att ringa och boka tid för nästa behandling. Och för att inte sätta mina bästa arbetskompisar i akut kläm så känner jag att jag är tvungen att berätta. Det är ju trots allt mina kollegor som får ta smällen om jag helt plötsligt ska vara ledig mer än innan. Nu har jag möjlighet att planera att gå ner i procent en viss tid, och när jag vill vara helledig. För jag har egentligen en ganska bra chef. I detta fallet iallafall. 

 

Hon tog det fint. Jag grät efter att jag öppnat samtalet med "Jag kan inte få barn". Pang på rödbetan tänkte jag! Och hon grät. Hon erbjöd all möjlig hjälp och lovade stöd och stöttning. Jag ska få vara delaktig och få önska mitt schema för perioden i fråga, och jag är hemskt tacksam. Det var en otrolig lättnad. Jag brukar inte jaga upp mig för att berätta för folk, men detta var känsligt. Men nu är det gjort, det gick bra, och det känns bättre än vad jag trodde att det skulle till och med. Nu är det bara att blicka framåt. Nu finns det inget som håller mig tillbaka. 

Jodå! Faktiskt! Jag har hållt mig till mina riktlinjer. LCHF och träning. Det har blivit en timmes promenad med hunden varje dag, och två pass på gymmet under veckan. Även på jobbet har jag hållt mig från snabba lösningar som allt oftare det senaste innehållt Kellogs K Red Berries. Jag känner mig nöjd! Haha. Säger jag mumsandes på en hemmagjord peanut butter cup. En är okej! Jag har ju sagt, vad det gäller avsteg från LCHFet att det är okej om det är planerat. Vilket denna är. Att "falla för frestelsen" är inte okej. Så, iallafall. Här sitter jag, på jobbet, och tar mig en minut i en annars ganska hektisk dag, och ser fram emot att klockan ska slå 22. Så jag kan bli upphämtad av Patrik så att vi kan bege oss mot gymmet. Vi lär inte vara där förens strax innan 23 och troligtvis inte hemma förens strax efter 00. Men allt, bara för att ha veckans första gympass avklarat på en måndag!