Fit For Family

Det har kommit ut ett nytt avsnitt på IVFpodden. Som jag väntat. Jag var så glad när jag såg markeringen i mobilen, att här finns det ett olyssnat avsnitt av den pod jag följer. Bästaste IVFpodden. Den nya säsongen är igång. Det handlade om äggdonation. Inte något som rör mig, just nu iallafall, vem vet vart saker och ting tar sin väg. Men iallafall. Det är som att lyssna på någon som man verkligen gillar som pratar om något man inte vet någonting om. I början gillade jag inte riktigt de avsnitt jag inte kunde relatera till, men jag har lyssnat på dom alla, i ordningsföljd, min OCD tillåter inget annat. Och såhär i efterhand gillar jag dom alla, avsnitten, och berättelserna. Så nu väntar jag med spänning på näst avsnitt, och uppenbarligen har dom annat för sig än att trycka ut nya podavsnitt, och det känns som jag väntat i en evighet, men det är kanske sex dagar sedan jag lyssnade på det senaste avsnittet. Så.. Ja.

Detta är ett ord jag gillar mycket. Bootcamp. Det låter så himla seriöst! Och det är väl bra. Om man är seriös. Och disciplinerad. Men det är ju inte jag. Haha. 

 

Men nu är det dags. Att slänga sig ut där igen. Att påstå att det är dags för bootcamp. Nu ser kanske inte mitt bootcamp ut så det typiska bootcamp'et. Mitt bootcamp ÄR regelbunden träning, jag satsar på minst två gympass i veckan, utöver vardagslivet och hundpromenader, och rätt mat. För min del så är det LCHF. Inga spontana avsteg, dvs inga fler enkla kvällsmat med flingor på jobbet. Planerade, okej, inte bra, men okej. Till exempel julbord med svägerskan och hennes gubbe. Planerat. Okej. 

 

Det innebär också tid att fokusera på sig själv, och oss. Oss som i mig och Patrik. Jag ska börja med att berätta frö min chef. Och jag har inte en aning om hur hon kommer reagera. Så är den stenen av axlarna. Och sen tänker jag att jag ska komma igång med den massagebehandling jag blivit erbjuden, men det tar vi mer en annan gång..

 

Från och med imorgon! Jag tror inte på detta med att bara slänga sig rätt ut it. Jag behöver förbereda mig. Dvs handla. Och försöka se över nästa veckas schema när jag hade kunnat få klämt in lite gym eller långpromenader.

 

Nästa vecka blir det en ny månad. November. Och då, i November, hade jag tänkt ringa Sahlgrenska och boka upp mig för nästa IVF. Det känns bra nu. Jag känner mig lugn. Jag och Patrik har pratat om det. Och det känns fint. Så tills dess, IVFen alltså, inte samtalet, så blir det bootcamp. Haha. Bootcamp? Jag? Haha. 

Nu det senaste har även jag fattat detta hur det funkar med poddar. Länge höll jag bara med och nickade förstående när folk pratade om podcast hit och poddar dit. Jag hade inte en aning, mycket antagligen för att jag inte brydde mig, jag var inte intresserad, och jag var inte särskilt nyfiken. Tills jag fick höra talas om något nämt som IVFpodden. Jag vet inte var eller hur. Men då började jag klura. Och vet ni vad? Det var ju inte så svårt. Inte ens för någon som är så oteknisk som jag. Och jag hittade denna IVFpodden. 

 

Och jag vill ju bara tipsa om den, egentligen till alla, den så är värd at lyssna på.

 

Om du har en vän eller anhörig som går igenom barnlöshet, av olika anledningar. Lyssna på den. Dom går ingående igenom vad en IVF innebär och hur det går till. Men dom går även igenom olika saker som adoption, sjukdomar och äggdonation i dom olika avsnitten. Hittills har det kommit 15, men jag hoppas innerligt på ett nytt snart nu när dom gått ut med, på sin Facebooksida, att arbetet börjar dra igång efter semestern. 

 

Om du själv är barnlös, kanske speciellt för dom som nyss kommit fram till, eller påbörjat utredning för att hitta orsaken till barnlöshet. Dom som håller i podden, är en barnmorska och en läkare som jobbat och jobbar med barnlösa på ex IVFkliniker. I programmen har de bjudit in andra läkare, privatpersoner som fått barn på andra sätt än standardvarianten, och några som inte fått barn. Jag hade velat ha den här podden att lyssna på i början av våran resa. För himlarns vad bra den är!

 

Jag som varit med några år nu i detta virrvarr av information, möte, rykten, tips, känslor, misslyckanden och hopp fann denna podd även fantastisk för mig egen del. Jag upplevde kanske inte i första hand att jag lärde mig så mycket, men att får känna att man inte är ensam.. Det är ovärdeligt. Självklart vet man sedan innan att man inte är ensam. Men det är inte alltid man känner det! 

 

IDAG! Har upptäckt detta fina med podcasts. Jag blev här om dagen rekommenderad ett avsnitt av en pod. Kitty Jutbrinks och Pers föräldrapod. Avsnitt: Barnlängtan. Gästades utav en Kajsa, som startat Stockholms filial av patientföreningen Barnlängtan. Jag var skeptiskt, jag brukar inte gilla sånthär, av olika anledningar. Denna Kajsa berättade om hennes och hennes man Eddies "resa" genom barnlösheten för att få ett barn. Mycket i podden låg inom igenkänningsradien, men mycket var .. ganska trist, det var mycket jag hört förut.

MEN! Så tog dom, Kitty, Per och Kajsa upp detta med tabun! Man ska inte, får inte, kan inte, vill inte prata om detta. Barnlöshet. För det är konstigt, att man inte ens kan prestera, som kvinna, det vi är satta på jorden för urminnes tider att göra, föda barn, befolka jorden. Av hänsyn till andra pratar inte "vi", även om jag säääällan känner att vi tillhör denn samling människor, barnlösa om det heller; hur ska den vi pratar med reagera, blir det jobbigt för denne? Eller kommer den bry sig, eller inte bry sig, förminska min sorg och ilska? I början när vi försökte skaffa barn, då vart det särskilt utvalda bland familj och vänner som fick reda på det. Efter ett tag, kanske ett år, så orkade vi inte hålla på och gå som katten kring het gröt. Så frågade någon så svarade vi. Så är det fortfarande. Att frågar någon som svarar vi. Jag har gjort "outande" uppdateringar på Facebook, för jag orkar inte ta hänsyn till vem som läser eller inte. 

 

SÅ! Nu så tänker jag prata, öh eller skriva, för att det ska inte vara ett tabu. Om inte "vi" som går igenom det kan prata om det, hur ska andra förstå. Det finns en uppsjö av trådar, bloggar och FaceBook-grupper. De flesta bloggarna är anonyma och det används smeknanm eller initialer och i var och varannan FB-grupp kommer frågan: "Kan mina vänner se vad jag skriver här?" Det är okej att prata om det! Det är okej att berätta om det. Det är för dom flesta okej att ställa frågor. Personligen tycker jag att det är himla skönt att få prata om det, oavsett om det är med en bästa vän eller bekant, för sällan frågar ju någon av någon annan anledning än omtanke. Man blir inte mindre värd som människa, man eller kvinna, om man inte kan få barn, även om det känns så. Som utomstående är det okej att öppna upp för samtal kring det, utan för den delen att tränga sig på, men att lyssna och att finnas där. Det kan vara tungt att lyssna på, kan jag tänka, om man inte vet vad man ska säga. Men det är okej, för oss, om det är obekvämt för er, för hellre att någon bara lyssnar, än att försöka komma med dåligt formulerade råd. Så jag tänker skriva. Om oro, tvivel, ånget, ilska & bitterhet. För någon måste skriva om det med. Jag tänker inte sencurera varken tankar eller kroppsliga funktioner. Men jag hoppas på att få dela med mig av det som motiverar mig och min lycka, i allt detta.