Fit For Fertility

Josephine, ofrivilligt barnlös sedan 4,5 år, fet. Om ofrivillig barnlöshet.

Vad har hänt med IVFen?

Publicerad 2014-08-17 14:21:00 i Barnskafferiet, Vår resa börjar här.,

I December, 2013 började jag med min första IVFbehandling. Suprecur, en nässpraj som jag skulle ta tre gånger dagligen. Skapar ett konstgjort klimakterie då den hämmar kroppens egna ägglossningshormoner, för att man ska kunna hålla koll på allt, alla steg på vägen. Jävlar vad illa jag mådde. Den smakar piss skit och elände. Jag försökte förklara det för Patrik som en blandning av kräks och Aceton. Förjävligt! Blodprover. Vänta. Blodprover. Vänta. Vid det här laget var jag inne på vårdcentralen och lämnade blodprover minst två gånger i veckan. Fortfarande rädd. Men jag grät inte längre, och bedövningssalvan hade jag slutat med sen sista besöket på gynmottagningen i Uddevalla, innan Sahlgrenska, ni vet när jag gjorde spolningen. Jag och provtagningssköterskan hann lära känna varandra väl, och hon lärde sig massvis om provrörsbefruktning. Till slut kom dagen då det var dags för första sprutan. Jag stod med den redo i min hand i säkert femton minuter innan jag faktiskt stack den i magen på mig. Jag var så himla rädd. Patrik var med mig, men vågade inte heller titta. Jag frågade en gång vad som hade hänt om jag inte gjort det själv, och han svarade något i stil med att han hade tagit till med någon Rambo-move och laddat, inte tittat och hoppats på att träffa rätt. Jag gjorde klokast i att fixa det själv. Drygt en vecka efter första sprutan skulle jag till min syster i Karlskrona. Det var läskigt, även om Patrik inte nödvändigtvis varit med alla tillfällen jag tagit den dittills, så hade han varit hemma, men Hanna fanns ju där, och även om inte heller gjorde något särskilt, så fanns hon där. Undrar hur jag gjort om jag någon dag varit själv? Det hade väl lösts sig. Helgen gick, och jag for hem igen, efter en berg-och-dalbana på distans som vi kan ta en annan gång. Dagarna gikc, blodprov lämnades. Till slut ringer barnmorskan Linda och bokar tid för ultraljud, blodproverna såg bra ut. 
 
Just denhär dagen då ultraljudet skulle till kunde Patrik inte följa med. Min bästa vän Malin erbjöd sig att följa med, jag kände att jag ville inte åka själv, och jag visste inte om jag skulle kunna vara fokuserad nog att köra hem. Hennes minsta var då knappt fyra månader, och det värkte i varje livmoder som fanns i detdär väntrummet när vi satte oss ner för att vänta på min tur. Jag höll mina tankar på annat håll, och Malin satt och spred hopp bland alla värkande livmödrar på Reproduktionsmedicinska mottagningen, då folk säkert tänkte att varför skulle det annars sitta en mamma med bebis här, om inte pga att den kom här ifrån. Hi hi hi. Jag gick in till läkaren själv, och där fanns det äggblåsor, men för små, dom skulle inte hinna bli klara, och den dagen var den sista för ett ultraljud innan jul, för att äggplock och insättning skulle hinnas med innan ledigheten. Läkaren sa glatt "Ja, hade du bara fått ett par dagar till så hade det säkert gått fint dethär." Jag förstod inte hur hon kunde vara så glad, det blev ju inget, jag hann ju inte. Hon tänkte säkerligen att detta var ju ändå ett resultat, IVF skulle troligtvis lyckas för oss, jag hade reagerat på hormonerna, men jag behövde lite mer tid. Det hjälpte inte mig. Jag had einte lyckats. Jag gick ut och satte mig i väntrummet och kramade det närmsta jag kunde komma min egna bebis just då. Jag väntade på b.m. Linda. Som kom. Förklarade hur det sett ut, hur vi gjorde nu. Sluta tvärt med alla mediciner, och börja om på nästa mensdag. Med nässprejen. Fy åt faan. Jag var så trasig så jag visste inte ens om jag skulle sitta ihop när jag skulle resa mig ur stolen när det var dags att gå. Jag ville bara gråta, men jag minns inte om jag gjorde det. Malin körde hem, för mycket riktigt så orkade jag inte göra det. Jag minns inte mycket av hemfärden. Mer än att jag egentligen inte kunde tänka på mycket mer än att det inte gått vägen. 
 
Cykeldag 1, på ruta ett, igen. Mensen kom igen, tidigare än väntat, efter en och en hal vecka, dagen innan julafton. Nässprej, mådde som ett utsketet päron. Julen kom, julen gick, jag fyllde år, 24 år, och jag hade fortfarande inget barn. Nyår kom, middag hos vänners föräldrar, två pauser från middagen för att ta nässprej. Blodprov första dagen Vårdcentralen var öppen efter helgledigheten, sköterskan gav mig den ledsna blicken när hon ropade upp mitt namn och frågade försiktigt "Men vad betyder detta?" Att det inte funkade, och att jag får börja om från början. Blodprovet var bra, kom beskedet om dagen efter, och dagen därpå började jag ta sprutor igen, mindre ångest, mindre oro och stress. Blodprover. Ultraljud. Vänta. Blodprover. Ultraljud. Bra resultat. Sammanlagt 16 äggblåsor fanns det. Och vi kunde kanske hoppas på upp till 8 ägg. Tre dagar till med sprutor. Sen. Måndag. 20.30 var det dags för ägglossningssprutan, den kallas ju olika, men det var vad vi kallade den. Redan från 20.00 var sprutan redo, den låg där på köksbänken och jag tittade på den varenda sekund fram tills larmet tjöt. 20.30! Av med korken, ta ett grabbatag i magen, lokalisera en inte-så-öm-punkt och blunda hårt. In i magen! Det gjorde ju inte ondare än sprutorna hittills. Men det kändes större. 
 
Ägguttag. Patrik hade valt en tidig tid, och jag och Patrik låg i vårat rum 7.50. För att PATRIK ville ha det avklarat, jag ville rymma. Ombytt till alldeles för lite sjukhuskläder, det är kallt på sjukhus i Januari. Jag försökte fjäska mig till så mycket lugnande och bedövning jag kunde komma åt, men icke sa Nicke, Jag fick tydligen lagom mycket. Med en puls på 490 så låg jag där, redo för doktor Åsa att punktera mina slidväggar 16 gånger för att förhoppningsvis hitta ägg. "Titta på skärmen" sa alla dom rara i personalen som stod där när jag låg där med benen i luften. NEJ! Jag tänker inte titta. Jag är ju av den sorten som liksom tycker sig känna att det gör ondare då. Patrik tittade, och var mycket fascinerad. Dom tyckte att jag verkade lugn, det var jag inte, och det sa jag, jag fick lite emra lugnande, men mest gjorde det ont, och att andas i det läget gjorde liksom det hela ännu värre. Efteråt sa dom att det inte är så konstigt att det gör ont, och att många tycker det, jag vet inte vad det skulle vara för tröst. När det var klart fick jag ligga kvar lite och till slut sa embryologen "Ett ägg hittat." Då grät jag. Det var ju det som behövdes liksom . Jag fördes tillbaka till mitt rum, fick saft och en fralla. Patrik fick gå till runkbåset, och lämna sitt bidrag, vilket såg ut som det gjort vid alla tillfällen hittills, inga konstigheter. Efter drygt en och en halv timma åkte vi hem, jag vaggade där ifrån. 
 
Insättning. Eftersom vi åker en bit från Sahlgrenska så hade vi redan åkt hemifrån då Linda ringde och sa att vi är välkomna att för insättning idag som planerat. På plats fick vi reda på att det funnits 4 ägg tillräckligt stora att "para", men bara 1 som delat sig som det skulle. Vi skulle inte få några embryon i frysen. Det tod 20 minuter från ombyte till sjukhuskläder tills det att vi gick där ifrån. I hopp om att vi var gravida. I sorg för att vi inte hade något embryo i frysen. I hopp om att det inte skulle behövas. 
 
Dagarna gick. Med vaginalgel och vagitorier som vart något av det äckligaste jag vart med om så väntade vi. Och väntade. Och så kom mensen. Det hade misslyckats. Vi hade misslyckats. Jag hade misslyckats.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Josephine

Ofrivilligt barnlös. Jag tänker inte vara rädd att prata om dethär, det ska inte vara pinsamt, konstigt, farligt att prata om det. Barnlöshet är jobbigt som det är..

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela