Fit For Fertility

Josephine, ofrivilligt barnlös sedan 4,5 år, fet. Om ofrivillig barnlöshet.

Vad har hänt?

Publicerad 2014-08-03 15:45:56 i Barnskafferiet, Vår resa börjar här.,

I Oktober 2008 träffade jag Patrik. Störtkär! I December blev vi tillsammans. Och någon månad efter det flyttade jag oddiciellt in hos honom. Snabbt kan man tycka, men det kändes rätt. Redan den första månaden hade vi redan börjat prata om barn. När vill jag ha barn, när vill han ha barn, hur många, pojkar eller flickor, vad önskade skulle hunnits med innan? Intet ont anande. I Mars 2010 tog jag ut min spiral som jag hade haft insatt i fyra år, på MVC i Vänersborg, med orden "Om det inte skulle tagit sig så får ni söka till gynmottagningen på NÄL om ett år." Och då började det. De tod inte mer än ett par månader innan jag grät i dagar när mensen kom. Månad fyra så testade jag detta med ägglossningsstickor, och det gör jag aldrig om, det var hemskt stressande, och gjorde allt värre. När vi började närma oss ett års försök så släppte den regelbundna mensångesten. I Mars hade det ju då gått ett år, och jag var alldeles för rädd för att ringa NÄL. Tänk om det skulle vara fel på oss, på honom, eller på mig, kommer Patrik lämna mig nu då, vad gör jag då, eller vad gör vi om vi inte kan få barn, ska vi bli ett gammalt Crazy-cat-lady-par? I Juni ringde jag NÄL, och fick till svar att vi blir kallade inom tre månader.
 
I September 2011 hade vi våran första tid på gynmottagningen. Vi fick komma och prata med barnmorskan Marie. Det skulle göras en utredning, vilket i efterhand visade sig vara typ tre blodprov, två spermieprov, ett vaginalt UL,som alla visade fina resultat, och en äggledarspolning. Vid samma tillfälle fick jag lämna blodprov, det första av alla, och jag grät. Jag var så kopiöst rädd för nålar, och hade då aldrig lämnat blodprov utan bedövningssalva, vilket jag fick även denna gången, ändå grät jag. Jag är rädd för nålen, inte smärtan! I och med blodproverna fick vi reda på att jag har Hypotyreos, en underproduktion i sköldkörteln, vilket gör det svårare att bli gravid. Jag fick Levaxin, 50 mg om dagen. Någonstans mellan detta första besök på NÄL och det att vi blev slussade vidare, kan jag nu säga att jag "tittar tillbaka" och minns inte så mycket av just detta. Förutom några incidenter och kommentarer. Och en himla massa väntan, oändligt lång tyckte vi, vilket senare fick sin förklaring.
 
Det som sitter fast allra mest hos mig, det är att efter två års oregelbundna besök på NÄL blir jag ännu en gång stucken och tappad på blod när det kommer in en barnmorska i rummet där jag ligger och gråter.Marie. "Josephine?" Ja? "Vad gör du här?" Jag blir stucken.. "Jag har inte sett er på länge, jag trodde ni blivit remitterade för längesen.." Nää. "Det är synd, hade ni inte varit så unga, så hade ni kommit vidare här ifrån för längesen. En vanlig utredning här tar ca sex månader." Jag var då 22 år gammal. Vi tog upp detta med vår gynläkare, en stofil närmare döden än något annat. Det stämde, vi prioriterades bort för att vi var så unga. Jag var 20 första gången vi besökte dom. Och då hade ännu det inte gjorts någon äggledarspolning. Och samma besök som vi tog upp detta sa Stofilen att nästa gång jag får mens så ska jag ringa så bokar dom en tid för nämnda spolning, och att han samma dag skickar en remiss till Sahlgrenska så hinner den blir gjord innan dess att vi kommer dit, det är ju ett par månaders väntetid. Jaha, så bra! Sagt och gjort, jag ringer och får till svar att "Nej, det passar inte denna månaden." Nähä? Nej då finns det bara två läkare i Västa Götaland som gör denna proceduren, och dom är varken på NÄL eller Uddevalla sjukhus de dagarna i min cykel som det passar. I tre månader var det så. Sen fjärde månaden blir det en spolning, helvetevadont, som visar fri passage i båda äggledarna. Toppen, fortfarande inga barn dock. Då dubbelkollar Patrik med läkaren och frågar om remissen vidare. "Nej, det tror jag inte att det skickats någon, den skickas oftast efter spolningen." Patrik ville döda Stofilen, och jag grät. Ännu mera väntan! Jag hatar att vänta.. Vi trodde ju att brevet med kallelsen skulle komma vilken dag som helst nu.
 
Kallelsen kom tillslut. "Välkomna till Reproduktionsmedicinska mottagningen på Sahlgrenska. Den 20e Augusti. Klockan 14:00" Hjärtat slutade slå. Jag sa till Patrik att jag inte ville mer, att vi skulle ringa och säga det så att någon annan kunde få våran tid. Patrik tittade på mig och skakade på huvudet och sa bara "Du ska inte vara rädd." Jag var rädd. Skitihelvetesjävlarädd. Jag visste ju inte vad som skulle hända. På lappen stod det att vi skulle avsätta en och en halv timme till besöket, fattar du vad för mycket hemskt någon hinner med på en och en halv timme?!
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Josephine

Ofrivilligt barnlös. Jag tänker inte vara rädd att prata om dethär, det ska inte vara pinsamt, konstigt, farligt att prata om det. Barnlöshet är jobbigt som det är..

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela