Fit For Fertility

Josephine, ofrivilligt barnlös sedan 4,5 år, fet. Om ofrivillig barnlöshet.

Tjugofem år.

Publicerad 2014-12-28 11:03:41 i A day in our life..,

Woaah!? Vad händer där? Tjugofem år alltså.. 
 
Ja, nej, men det var ju trevligt. Ganska lugnt och stilla på årets näst mest upptagna dag. Med bihålor som värkte passade det mig dock ganska så precis superbra. Det var smörgåstårta hela dagen, besök och julgodis med vänner frammåt kvällen. Trevligt. Förutom ett humör som inte var från denna värld. Stackars Patrik som fick sig både en känga eller två. 
 
Men jag kan ju inte låta bli att tänka att det var inte såhär som mitt liv skulle se ut när jag fyllde 25. Jag skulle ju ha barn, kanske två. Dom skulle komma och väcka mig med frukost på sängen. Dom skulle knö på mig i sängen, vilja äta upp mina godsaker på frukostbrickan, hjälpa mig att öppna presenten som Patrik ganska slarvigt virat in i lite papper och lite lockat presentsnöre. Det skulle vara så fint. Kanske inte så lugnt som det var. Det skulle kanske varit så att jag skulle blivit väckt av barnskrik och febertoppar. Det skulle kanske vara ledsna små ansikten som skulle krypa upp i min säng och även dom bli väckta av Patrik när frukostbrickan skulle landa i sängen. 
 
Att veta att det kanske aldrig blir så. Inte när jag blir trettio eller trettiofem. Det är ganska jobbigt. Det är ett ganska stort konstaterande att ta in. Det finns inget som säger att vi inte skulle kunna få barn ihop. Men det vill sig ju inte. Och jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Rastlöshet, jävlaranamma och hjälplöshet. Mellan att uppskatta barnfria stunder och sörja barnlösa dagar. Mellan att inte vilja prata med mina gravida vänner, och mellan at vilja bo hemma hos dom. Shiet. Man blir ganska konstig. 
 
Och det var inte heller tanken. Att jag skulle bli en annan person i och med detta. Som person är jag ganska mycket. Innerligt innerlig, kallade jag mig själv när jag var yngre, och det stämmer ganska väl. Är jag något så är jag det med besked! Både arg, ledsen, glad och engagerad. Men det känns som det blivit värre. Kanske för att den här omvägen till min dröm om en familj har bjudit på så mycket mer, emotionellt, än jag upplevt innan, vilket även det varit sin beskärda del. Jag har känt hopplöshet, kärlek, hopp och förtivlan innan. Men kanske mer i kortare stunder. Nu för tiden känner jag att jag kan leva i en känsla. Ett tag, sen vänder det, något, byter riktning. Tror jag. bland vet jag inte riktigt vad jag tror. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Josephine

Ofrivilligt barnlös. Jag tänker inte vara rädd att prata om dethär, det ska inte vara pinsamt, konstigt, farligt att prata om det. Barnlöshet är jobbigt som det är..

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela