Fit For Family

Woaah!? Vad händer där? Tjugofem år alltså.. 

 

Ja, nej, men det var ju trevligt. Ganska lugnt och stilla på årets näst mest upptagna dag. Med bihålor som värkte passade det mig dock ganska så precis superbra. Det var smörgåstårta hela dagen, besök och julgodis med vänner frammåt kvällen. Trevligt. Förutom ett humör som inte var från denna värld. Stackars Patrik som fick sig både en känga eller två. 

 

Men jag kan ju inte låta bli att tänka att det var inte såhär som mitt liv skulle se ut när jag fyllde 25. Jag skulle ju ha barn, kanske två. Dom skulle komma och väcka mig med frukost på sängen. Dom skulle knö på mig i sängen, vilja äta upp mina godsaker på frukostbrickan, hjälpa mig att öppna presenten som Patrik ganska slarvigt virat in i lite papper och lite lockat presentsnöre. Det skulle vara så fint. Kanske inte så lugnt som det var. Det skulle kanske varit så att jag skulle blivit väckt av barnskrik och febertoppar. Det skulle kanske vara ledsna små ansikten som skulle krypa upp i min säng och även dom bli väckta av Patrik när frukostbrickan skulle landa i sängen. 

 

Att veta att det kanske aldrig blir så. Inte när jag blir trettio eller trettiofem. Det är ganska jobbigt. Det är ett ganska stort konstaterande att ta in. Det finns inget som säger att vi inte skulle kunna få barn ihop. Men det vill sig ju inte. Och jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Rastlöshet, jävlaranamma och hjälplöshet. Mellan att uppskatta barnfria stunder och sörja barnlösa dagar. Mellan att inte vilja prata med mina gravida vänner, och mellan at vilja bo hemma hos dom. Shiet. Man blir ganska konstig. 

 

Och det var inte heller tanken. Att jag skulle bli en annan person i och med detta. Som person är jag ganska mycket. Innerligt innerlig, kallade jag mig själv när jag var yngre, och det stämmer ganska väl. Är jag något så är jag det med besked! Både arg, ledsen, glad och engagerad. Men det känns som det blivit värre. Kanske för att den här omvägen till min dröm om en familj har bjudit på så mycket mer, emotionellt, än jag upplevt innan, vilket även det varit sin beskärda del. Jag har känt hopplöshet, kärlek, hopp och förtivlan innan. Men kanske mer i kortare stunder. Nu för tiden känner jag att jag kan leva i en känsla. Ett tag, sen vänder det, något, byter riktning. Tror jag. bland vet jag inte riktigt vad jag tror. 

Jag ringde Sahlgrenska. Tiden har kommit på posten nu. Posten? Den skulle ju komma via sms...tjänst. Jaha men jaja. Barnmorskan läste ju där i mina "papper" att vi pausade sist gång till förmån för viktnedgång. "Jaha, och hur går det med det då?" Ja egentligen går det väl sådär, eller ja, det går väl bra. Om man jämför med vad jag vägde sist jag vägde mig där, ganska dåligt, bara några enstaka kilon ner. Om man jamför med vad jag vägde efter förra IVFen, bättre. Jag vägde 96 sist på Sahlgrenska, 102 efter IVFen, 92 nu. Men det sa jag minsann inte till henne! Nej jag trycker till med att "Jag ligger väl på 90." You wish, tänker jag. 90 kg. Det hade varit något. Bara hekton från ännu ett delmål, en medusapiercing. Men nej, inte jag, jag säger 90, det kan ju inte vara så svårt tänker jag, två kilo minst tills nästa träff. 

 

Men vad jag inte tänker på är att det är jul! och nyår! Helvetes.. Jag har hållt mig ganska bra dock, eftersom min plan/önskemål att gå ner i vikt under helgerna helt plötsligt kändes ganska svårt att uppnå. Enbart planerade "felsteg" har varit okej. Och det har det varit ett. Det var julbord på Ronnums herrgård med Patrik, hans syster Veronika och hennes göbbe Jonas. Trevligt, maten var god, dessertbordet en besvikelse. 

 

Tills i torsdags. Natten till igår började jag jobba klockan 22, och en av ungarna var vaken hela natten. Fantastiskt! Enligt plan skulle jag fortsätta til 15.15. Klockan 9.20 konstaterade jag att jag varit vaken ett dygn. Klockan 15.15 konstaterade jag pga att en av kvällspersonalen var sjuk, och läget på jobbet något ostabilt, att jag var tvungen att stanna. Till 19. Utan sömn. Något trött. Så är jag kom hem drygt en timme senare så vart det inget annat än att käka lite Ben&Jerrys och tycka synd om mig själv. Alla gånger är det när jag mår dåligt eller är för trött som det blir så. Avsteg. Inte för att det är okej. Men så är det.  

 

Men varför i hela helvetes jävlar gör man då så? Säger att man har en vikt som inte stämmer. Dumma mig. Jag blir ofantligt trött på mig själv vill jag bara säga. Och träningen har näst intill upphört. Men jag varken orkar eller hinner. Men jag har intalat mig att det är okej. Det ska inte ta mer än vad det ger att träna. Det gör det om varje missat tillfälle ska vara ett misslyckande. Så det får vara okej. Denna veckan har jag tränat... Ingen gång hittills. Jo kanske i måndags. Japp. Men jag måste egentligen skärpa mig. Annars kommer jag absolut inte väga några 90 kilo den 15 januari. Min sista räddning är fakir mellan nyår och tidigare nämnda datum. Vi får se. Nu en kvarg till frulle. Åh. Gott. Nej.