Fit For Family

Woaah!? Vad händer där? Tjugofem år alltså.. 

 

Ja, nej, men det var ju trevligt. Ganska lugnt och stilla på årets näst mest upptagna dag. Med bihålor som värkte passade det mig dock ganska så precis superbra. Det var smörgåstårta hela dagen, besök och julgodis med vänner frammåt kvällen. Trevligt. Förutom ett humör som inte var från denna värld. Stackars Patrik som fick sig både en känga eller två. 

 

Men jag kan ju inte låta bli att tänka att det var inte såhär som mitt liv skulle se ut när jag fyllde 25. Jag skulle ju ha barn, kanske två. Dom skulle komma och väcka mig med frukost på sängen. Dom skulle knö på mig i sängen, vilja äta upp mina godsaker på frukostbrickan, hjälpa mig att öppna presenten som Patrik ganska slarvigt virat in i lite papper och lite lockat presentsnöre. Det skulle vara så fint. Kanske inte så lugnt som det var. Det skulle kanske varit så att jag skulle blivit väckt av barnskrik och febertoppar. Det skulle kanske vara ledsna små ansikten som skulle krypa upp i min säng och även dom bli väckta av Patrik när frukostbrickan skulle landa i sängen. 

 

Att veta att det kanske aldrig blir så. Inte när jag blir trettio eller trettiofem. Det är ganska jobbigt. Det är ett ganska stort konstaterande att ta in. Det finns inget som säger att vi inte skulle kunna få barn ihop. Men det vill sig ju inte. Och jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Rastlöshet, jävlaranamma och hjälplöshet. Mellan att uppskatta barnfria stunder och sörja barnlösa dagar. Mellan att inte vilja prata med mina gravida vänner, och mellan at vilja bo hemma hos dom. Shiet. Man blir ganska konstig. 

 

Och det var inte heller tanken. Att jag skulle bli en annan person i och med detta. Som person är jag ganska mycket. Innerligt innerlig, kallade jag mig själv när jag var yngre, och det stämmer ganska väl. Är jag något så är jag det med besked! Både arg, ledsen, glad och engagerad. Men det känns som det blivit värre. Kanske för att den här omvägen till min dröm om en familj har bjudit på så mycket mer, emotionellt, än jag upplevt innan, vilket även det varit sin beskärda del. Jag har känt hopplöshet, kärlek, hopp och förtivlan innan. Men kanske mer i kortare stunder. Nu för tiden känner jag att jag kan leva i en känsla. Ett tag, sen vänder det, något, byter riktning. Tror jag. bland vet jag inte riktigt vad jag tror. 

Jag ringde Sahlgrenska. Tiden har kommit på posten nu. Posten? Den skulle ju komma via sms...tjänst. Jaha men jaja. Barnmorskan läste ju där i mina "papper" att vi pausade sist gång till förmån för viktnedgång. "Jaha, och hur går det med det då?" Ja egentligen går det väl sådär, eller ja, det går väl bra. Om man jämför med vad jag vägde sist jag vägde mig där, ganska dåligt, bara några enstaka kilon ner. Om man jamför med vad jag vägde efter förra IVFen, bättre. Jag vägde 96 sist på Sahlgrenska, 102 efter IVFen, 92 nu. Men det sa jag minsann inte till henne! Nej jag trycker till med att "Jag ligger väl på 90." You wish, tänker jag. 90 kg. Det hade varit något. Bara hekton från ännu ett delmål, en medusapiercing. Men nej, inte jag, jag säger 90, det kan ju inte vara så svårt tänker jag, två kilo minst tills nästa träff. 

 

Men vad jag inte tänker på är att det är jul! och nyår! Helvetes.. Jag har hållt mig ganska bra dock, eftersom min plan/önskemål att gå ner i vikt under helgerna helt plötsligt kändes ganska svårt att uppnå. Enbart planerade "felsteg" har varit okej. Och det har det varit ett. Det var julbord på Ronnums herrgård med Patrik, hans syster Veronika och hennes göbbe Jonas. Trevligt, maten var god, dessertbordet en besvikelse. 

 

Tills i torsdags. Natten till igår började jag jobba klockan 22, och en av ungarna var vaken hela natten. Fantastiskt! Enligt plan skulle jag fortsätta til 15.15. Klockan 9.20 konstaterade jag att jag varit vaken ett dygn. Klockan 15.15 konstaterade jag pga att en av kvällspersonalen var sjuk, och läget på jobbet något ostabilt, att jag var tvungen att stanna. Till 19. Utan sömn. Något trött. Så är jag kom hem drygt en timme senare så vart det inget annat än att käka lite Ben&Jerrys och tycka synd om mig själv. Alla gånger är det när jag mår dåligt eller är för trött som det blir så. Avsteg. Inte för att det är okej. Men så är det.  

 

Men varför i hela helvetes jävlar gör man då så? Säger att man har en vikt som inte stämmer. Dumma mig. Jag blir ofantligt trött på mig själv vill jag bara säga. Och träningen har näst intill upphört. Men jag varken orkar eller hinner. Men jag har intalat mig att det är okej. Det ska inte ta mer än vad det ger att träna. Det gör det om varje missat tillfälle ska vara ett misslyckande. Så det får vara okej. Denna veckan har jag tränat... Ingen gång hittills. Jo kanske i måndags. Japp. Men jag måste egentligen skärpa mig. Annars kommer jag absolut inte väga några 90 kilo den 15 januari. Min sista räddning är fakir mellan nyår och tidigare nämnda datum. Vi får se. Nu en kvarg till frulle. Åh. Gott. Nej. 

Jag är med i en grupp på Facebook som går under namnet som sådant. En sluten. En fantastisk grupp. Jisses, Helt fantastiskt bara. Jag har börjat trivsam riktigt bra där. Jag får läsa om och känna med andras oro, lycka och ilska. Känna igen mig i klumpiga kommentarer, irriterande situationer och känna igen mina nära och kära, i andras nära och kära. Haha. Egentligen är det sjukt lustigt. Att oavsett hur olika folk är som personer, så finns det några av varje, i alla barnlösas omgivning som är precis likadana. Sättet folk reagerar, inte tänker sig för, blir rädda eller visar sin omtanke. Det är väldigt skönt, oavsett om även jag ibland tycker att folk fokuserar på fel saker, blir irriterad eller vill ifrågasätta reaktioner MED STORA BOKSTÄVER, att få känna igen sig. Speciellt då jag inte har många, utan bara en, som faktiskt VET vad detta handlar om, att längta efter barn, och att genomgå utredning och IVFer. Hon fått barn, två, via behandlingar, vilket ger mig lite hopp. 

 

Men så i denna gruppen finns det en regel. att man får inte meddela när man blivit gravid. Utan man ska ta sina peppande ord och sin omtanke och lämna gruppen. Medlemmarna i gruppen ska inte behöva få baby announcments rakt upp i ansiktet. Och om jag blir gravid. Då kommer jag faktiskt sakna dom. Det är grymma människor där, som står ut med så mycket, som kämpar och som orkar. Och mitt i all skit, så är det väl med alla skithål man hamnar i, i livet så finns det ju så jäkla mycket mer. Det finns grymma, roliga, smarta människor. Det finns ställen att se och saker att uppleva. Det finns nära att krama och god mat att smaka. Men det glömmer man ibland bort.

 

Jag är ganska öppen vad det gäller allt detta, med barnskafferiet och sådär. För vissa vill man berätta, för andra inte. För vissa behöver man nästan berätta, för andra inte. Och för mig har det nästan varit svårt att låta bli att berätta hur som haver om detta. Jag vill dela med mig. Jag vill belysa ämnet. Men det är inte optimalt att berätta att man planerar familj, i alla lägen, speciellt inte om det kräver ett större engagemang av oss. En IVF tar tid, såklart proceduren, men även från oss. Tid vi hade kunnat lägga på annat, på att träffa vänner, på att jobba, på att över huvud taget orka vara vakna. Speciellt jobba. Jag vet sedan tidigare erfarenheter, att man tänker genomgå en IVF, är inte vad en arbetsgivare vill höra. Kanske mest för att dom inte vet vad det innebär. 

 

Men idag var det dags. Jag jobbar på en liten arbetsplats, vi är lite drygt tio stycken. Och nästan alla är helt fantastiska. Man kan inte älska alla. Så jag kände, trots att det inte är ett tvång, att nu var det dags att berätta för chefen. Det är ju trots att snart dags att ringa och boka tid för nästa behandling. Och för att inte sätta mina bästa arbetskompisar i akut kläm så känner jag att jag är tvungen att berätta. Det är ju trots allt mina kollegor som får ta smällen om jag helt plötsligt ska vara ledig mer än innan. Nu har jag möjlighet att planera att gå ner i procent en viss tid, och när jag vill vara helledig. För jag har egentligen en ganska bra chef. I detta fallet iallafall. 

 

Hon tog det fint. Jag grät efter att jag öppnat samtalet med "Jag kan inte få barn". Pang på rödbetan tänkte jag! Och hon grät. Hon erbjöd all möjlig hjälp och lovade stöd och stöttning. Jag ska få vara delaktig och få önska mitt schema för perioden i fråga, och jag är hemskt tacksam. Det var en otrolig lättnad. Jag brukar inte jaga upp mig för att berätta för folk, men detta var känsligt. Men nu är det gjort, det gick bra, och det känns bättre än vad jag trodde att det skulle till och med. Nu är det bara att blicka framåt. Nu finns det inget som håller mig tillbaka. 

Detta med barneriet har varit lite laddat för min del det senaste. Det har slängts ut klumpiga kommentarer, från visserligen ovetande människor, som gjort mig både stressad och ledsen. Och dessa har yttrats på jobbet. Jag jobbar mycket, ofta mer än man får, och även när jag bara jobbar heltid så jobbar jag alltid långa pass. Så det har varit tungt, att åka dit. Och det faktum att jag känt mig så ensam. Jag har underbara arbetskompisar, men jag har saknat Patrik. Jag pendlar 1,5 timme per pass, om trafiken flyter på som den ska. Och jag jobbar mycket kväll, så när jag har varit hemma, så har Patrik jobbat. 

 

Och nu igår kom mensen igen, och det är ju alltid ett bakslag. Men speciellt den här gången. Jag hade väntat i tio dagar. Det kanske inte känns så mycket. Men det är en hel evighet. Jag har inte gjort ett graviditetstest på flera år. Negativt. För i mitt huvud "vet" jag att jag inte kan bli gravid. Så det var inte så att jag trodde. För det vågar jag inte.

 

Jag berättade för en vän att jag gjort ett test, något jag drar mig för annars - för det blir en så stor grej då. Hon frågade vad jag tänkte när jag gjorde det. Och det slog mig. "Att jag tänkte att det var som jag trodde. Jag gjorde det med tanken om att visa kroppen att jag vet faan att jag inte är gravid så sluta håll på att fucking jävla krångla dig!" 

 

För jag vågar inte hoppas. Jag har gjort detdär. Hoppats. Och det gö så jävla ont. Jag hoppas ibland så lite att jag tror att även om jag varit gravid har min kropp stött ut embryot, för att jag inte vågar hoppas. Det är omöjligt säger min barnmorska. Men det vet jag inte. Jag har svårt att hålla en positiv inställning utan att liksom slukas av önskan och längtan. 

 

Det finns flera "klassiska" fraser som nästan alla ofrivilligt barnlösa spyr på. "Slappna av, det kommer när du minst räknar med det." Urk. Eller.. "Ska inte du/ni skaffa barn snart?" Men jag har väldigt svårt för när folk säger till mig att inte ge upp. För om jag ger om, en sekund, eller vecka, eller ett par månader. Då har jag misslyckats. För jag menar, det anser jag ju inte redan att jag har? Det är inte lätt att inte ge upp, alltså kämpa, och våga hoppas, men inte tas över av längtan. 

Jag har röstat. Det har väl du med?