Fit For Family

Jag ringde Sahlgrenska. Tiden har kommit på posten nu. Posten? Den skulle ju komma via sms...tjänst. Jaha men jaja. Barnmorskan läste ju där i mina "papper" att vi pausade sist gång till förmån för viktnedgång. "Jaha, och hur går det med det då?" Ja egentligen går det väl sådär, eller ja, det går väl bra. Om man jämför med vad jag vägde sist jag vägde mig där, ganska dåligt, bara några enstaka kilon ner. Om man jamför med vad jag vägde efter förra IVFen, bättre. Jag vägde 96 sist på Sahlgrenska, 102 efter IVFen, 92 nu. Men det sa jag minsann inte till henne! Nej jag trycker till med att "Jag ligger väl på 90." You wish, tänker jag. 90 kg. Det hade varit något. Bara hekton från ännu ett delmål, en medusapiercing. Men nej, inte jag, jag säger 90, det kan ju inte vara så svårt tänker jag, två kilo minst tills nästa träff. 

 

Men vad jag inte tänker på är att det är jul! och nyår! Helvetes.. Jag har hållt mig ganska bra dock, eftersom min plan/önskemål att gå ner i vikt under helgerna helt plötsligt kändes ganska svårt att uppnå. Enbart planerade "felsteg" har varit okej. Och det har det varit ett. Det var julbord på Ronnums herrgård med Patrik, hans syster Veronika och hennes göbbe Jonas. Trevligt, maten var god, dessertbordet en besvikelse. 

 

Tills i torsdags. Natten till igår började jag jobba klockan 22, och en av ungarna var vaken hela natten. Fantastiskt! Enligt plan skulle jag fortsätta til 15.15. Klockan 9.20 konstaterade jag att jag varit vaken ett dygn. Klockan 15.15 konstaterade jag pga att en av kvällspersonalen var sjuk, och läget på jobbet något ostabilt, att jag var tvungen att stanna. Till 19. Utan sömn. Något trött. Så är jag kom hem drygt en timme senare så vart det inget annat än att käka lite Ben&Jerrys och tycka synd om mig själv. Alla gånger är det när jag mår dåligt eller är för trött som det blir så. Avsteg. Inte för att det är okej. Men så är det.  

 

Men varför i hela helvetes jävlar gör man då så? Säger att man har en vikt som inte stämmer. Dumma mig. Jag blir ofantligt trött på mig själv vill jag bara säga. Och träningen har näst intill upphört. Men jag varken orkar eller hinner. Men jag har intalat mig att det är okej. Det ska inte ta mer än vad det ger att träna. Det gör det om varje missat tillfälle ska vara ett misslyckande. Så det får vara okej. Denna veckan har jag tränat... Ingen gång hittills. Jo kanske i måndags. Japp. Men jag måste egentligen skärpa mig. Annars kommer jag absolut inte väga några 90 kilo den 15 januari. Min sista räddning är fakir mellan nyår och tidigare nämnda datum. Vi får se. Nu en kvarg till frulle. Åh. Gott. Nej. 

Jodå! Faktiskt! Jag har hållt mig till mina riktlinjer. LCHF och träning. Det har blivit en timmes promenad med hunden varje dag, och två pass på gymmet under veckan. Även på jobbet har jag hållt mig från snabba lösningar som allt oftare det senaste innehållt Kellogs K Red Berries. Jag känner mig nöjd! Haha. Säger jag mumsandes på en hemmagjord peanut butter cup. En är okej! Jag har ju sagt, vad det gäller avsteg från LCHFet att det är okej om det är planerat. Vilket denna är. Att "falla för frestelsen" är inte okej. Så, iallafall. Här sitter jag, på jobbet, och tar mig en minut i en annars ganska hektisk dag, och ser fram emot att klockan ska slå 22. Så jag kan bli upphämtad av Patrik så att vi kan bege oss mot gymmet. Vi lär inte vara där förens strax innan 23 och troligtvis inte hemma förens strax efter 00. Men allt, bara för att ha veckans första gympass avklarat på en måndag! 

Detta är ett ord jag gillar mycket. Bootcamp. Det låter så himla seriöst! Och det är väl bra. Om man är seriös. Och disciplinerad. Men det är ju inte jag. Haha. 

 

Men nu är det dags. Att slänga sig ut där igen. Att påstå att det är dags för bootcamp. Nu ser kanske inte mitt bootcamp ut så det typiska bootcamp'et. Mitt bootcamp ÄR regelbunden träning, jag satsar på minst två gympass i veckan, utöver vardagslivet och hundpromenader, och rätt mat. För min del så är det LCHF. Inga spontana avsteg, dvs inga fler enkla kvällsmat med flingor på jobbet. Planerade, okej, inte bra, men okej. Till exempel julbord med svägerskan och hennes gubbe. Planerat. Okej. 

 

Det innebär också tid att fokusera på sig själv, och oss. Oss som i mig och Patrik. Jag ska börja med att berätta frö min chef. Och jag har inte en aning om hur hon kommer reagera. Så är den stenen av axlarna. Och sen tänker jag att jag ska komma igång med den massagebehandling jag blivit erbjuden, men det tar vi mer en annan gång..

 

Från och med imorgon! Jag tror inte på detta med att bara slänga sig rätt ut it. Jag behöver förbereda mig. Dvs handla. Och försöka se över nästa veckas schema när jag hade kunnat få klämt in lite gym eller långpromenader.

 

Nästa vecka blir det en ny månad. November. Och då, i November, hade jag tänkt ringa Sahlgrenska och boka upp mig för nästa IVF. Det känns bra nu. Jag känner mig lugn. Jag och Patrik har pratat om det. Och det känns fint. Så tills dess, IVFen alltså, inte samtalet, så blir det bootcamp. Haha. Bootcamp? Jag? Haha. 

Den 29e Augusti hämtade jag ut dom, mina nya träningskläder, allt satt som en smäck, kanske till och med att linnet var lite stort. Men jävla nöjd vart jag! Speciellt med dom otroligt käcka brallorna! Ser ni? 

 

          

 

 

 

Den 30 Augusti öppnade STC i Brålanda. Deras första glesbyggdssatsning, och vi är himla tacksamma! Kortet hämtades ut nämnda förmiddag och vi anlända samma eftermiddag för vårat första pass på gymmet. Jag har ju aldrig trott att gym skulle vara något för mig, och det vet jag väl inte riktigt om det är än heller. Men hittills är det kul och jag gymmar i mån av tid och ork. Än så länge, eftersom lokalen renoverats om från att vara en gammal bank, så finns det inte ordentliga omklädningsrum, så har jag ännu inte kommit så långt att jag kan gymma på väg till jobbet, vilket gör att lite mer tid måste finnas till godo. Men va faan. Idag har gymmet funnits i två veckor ganska på precis och jag har nog iallafall varit där 6-7gånger. Helt klart nöjd. Än så länge. Man måste börja någonstans. Och att gå från att vara en ganska odisciplinerad lat tjockis till att vara en regelbunden tränare så är steget ganska långt. Men förhoppningsvis kommer vi dit.

Nu jävlar är jag redo!! 

När jag träffade Patrik gick jag på typ tre år upp trettio kilo i vikt. När vågen stod på 109.8, då faan fick det vara nog. Och sen dess har jag pendlande tagit mig neråt. När jag i höstas skrevs in på Sahlgrenska så vägde jag 96 kilo. Efter två hormonbehandlingar så gjorde jag deprimerad och slutkörd ett negativt graviditetstest i Mars. När jag började på mitt nya jobb i April vägde jag 102.8 kilo. Då fick det faan vara nog, igen! I torsdags vägde jag mig. 93.6!! - 9.2 kilo på fem månader! Hell yeah! Så jävla pepp! Och inte bara det att det är minus nästan tio kilo! Jag hade nått ett delmål! Jag har satt delmål på vart femte kilo med tillhörande belöning. Och i och med att jag spräckte 95kilosgränsen så vart det en liten shoppingspree på Ellos! En helt ny träningsoutfit, tights, linne, sportBH, skor och en sweatshirt. Patrik fick ett par nya skor också, han är ju alltid så duktig.

 

Och nu i slutet på månaden så öppnar det ett dygnet-runt-öppet gym i vårat lilla samhälle, där jag redan signat ett abonnemang, så bättre blir det ju inte! 

 

Alltså ärligt! Så jävlarns nöjd! Nu är det bara mot nästa delmål!