Fit For Family

Detta är ett ord jag gillar mycket. Bootcamp. Det låter så himla seriöst! Och det är väl bra. Om man är seriös. Och disciplinerad. Men det är ju inte jag. Haha. 

 

Men nu är det dags. Att slänga sig ut där igen. Att påstå att det är dags för bootcamp. Nu ser kanske inte mitt bootcamp ut så det typiska bootcamp'et. Mitt bootcamp ÄR regelbunden träning, jag satsar på minst två gympass i veckan, utöver vardagslivet och hundpromenader, och rätt mat. För min del så är det LCHF. Inga spontana avsteg, dvs inga fler enkla kvällsmat med flingor på jobbet. Planerade, okej, inte bra, men okej. Till exempel julbord med svägerskan och hennes gubbe. Planerat. Okej. 

 

Det innebär också tid att fokusera på sig själv, och oss. Oss som i mig och Patrik. Jag ska börja med att berätta frö min chef. Och jag har inte en aning om hur hon kommer reagera. Så är den stenen av axlarna. Och sen tänker jag att jag ska komma igång med den massagebehandling jag blivit erbjuden, men det tar vi mer en annan gång..

 

Från och med imorgon! Jag tror inte på detta med att bara slänga sig rätt ut it. Jag behöver förbereda mig. Dvs handla. Och försöka se över nästa veckas schema när jag hade kunnat få klämt in lite gym eller långpromenader.

 

Nästa vecka blir det en ny månad. November. Och då, i November, hade jag tänkt ringa Sahlgrenska och boka upp mig för nästa IVF. Det känns bra nu. Jag känner mig lugn. Jag och Patrik har pratat om det. Och det känns fint. Så tills dess, IVFen alltså, inte samtalet, så blir det bootcamp. Haha. Bootcamp? Jag? Haha. 

Detta med barneriet har varit lite laddat för min del det senaste. Det har slängts ut klumpiga kommentarer, från visserligen ovetande människor, som gjort mig både stressad och ledsen. Och dessa har yttrats på jobbet. Jag jobbar mycket, ofta mer än man får, och även när jag bara jobbar heltid så jobbar jag alltid långa pass. Så det har varit tungt, att åka dit. Och det faktum att jag känt mig så ensam. Jag har underbara arbetskompisar, men jag har saknat Patrik. Jag pendlar 1,5 timme per pass, om trafiken flyter på som den ska. Och jag jobbar mycket kväll, så när jag har varit hemma, så har Patrik jobbat. 

 

Och nu igår kom mensen igen, och det är ju alltid ett bakslag. Men speciellt den här gången. Jag hade väntat i tio dagar. Det kanske inte känns så mycket. Men det är en hel evighet. Jag har inte gjort ett graviditetstest på flera år. Negativt. För i mitt huvud "vet" jag att jag inte kan bli gravid. Så det var inte så att jag trodde. För det vågar jag inte.

 

Jag berättade för en vän att jag gjort ett test, något jag drar mig för annars - för det blir en så stor grej då. Hon frågade vad jag tänkte när jag gjorde det. Och det slog mig. "Att jag tänkte att det var som jag trodde. Jag gjorde det med tanken om att visa kroppen att jag vet faan att jag inte är gravid så sluta håll på att fucking jävla krångla dig!" 

 

För jag vågar inte hoppas. Jag har gjort detdär. Hoppats. Och det gö så jävla ont. Jag hoppas ibland så lite att jag tror att även om jag varit gravid har min kropp stött ut embryot, för att jag inte vågar hoppas. Det är omöjligt säger min barnmorska. Men det vet jag inte. Jag har svårt att hålla en positiv inställning utan att liksom slukas av önskan och längtan. 

 

Det finns flera "klassiska" fraser som nästan alla ofrivilligt barnlösa spyr på. "Slappna av, det kommer när du minst räknar med det." Urk. Eller.. "Ska inte du/ni skaffa barn snart?" Men jag har väldigt svårt för när folk säger till mig att inte ge upp. För om jag ger om, en sekund, eller vecka, eller ett par månader. Då har jag misslyckats. För jag menar, det anser jag ju inte redan att jag har? Det är inte lätt att inte ge upp, alltså kämpa, och våga hoppas, men inte tas över av längtan.