Samtalet med Sahlgrenska.
Som jag fasat. Dels för att jag inte velat göra samtalet. Jag har ju inte haft en aning om vad det skulle innebära. Och dels för att jag vart rädd att bli tillsagd att jag har mina tider bokade, att jag är tvingen att göra min IVFbehandling NU, för att jag dragit ut på tiden för samtalet, så det inte hinns ge min tid för ingrepp till någon annan. Och som jag tänkt mig det så ringde barnmorskeLinda mig istället, två missade samtal under dagens gång, ochjag visste nästan direkt att de två missade samtalen från hemligt nummer var hon. Hon skällde lite för att jag inte hört av mig, men att det var så gott om tid att det gick bra ge någon annan min tid. Någon annan kanske är redo och får ett embryo insatt vecka 38, någon kanske blir mamma och pappa om tio månader, fin tanke.
För så var det, eller är det. Att jag har bestämt mig för att vänta, mer. Jag har inte gått ner i vikt som jag tänkt. Det har varit en jäktig sommar med nytt jobb och mycket övertid. Och så kände jag att jag inte riktgt förlikat mig med tanken på att jag skulle börja en ny hormonbehandling vid nästa cykelstart. Jag orkar inte. Och som på posten kom ångesten. Vad är jag för "mamma"? Kanske att jag inte förtjänar en bebis. Tankarna slår mig dagligen. Det har gått en vecka sedan jag pratade med Linda, och det är fortfarande jobbigt. Men nu börjar jag bli trött på mig själv. Det är ju samma tankar som går om och om igen, och jag orkar inte älta heller. Men dom letar sig in. Tankarna om att inte räcka till, att inte duga, att inte klara av detta.
I samtalet med Linda berättade hon att väntetiden är ungefär två månader. Jag har väl tänkt att jag ska påbörja behandling efter nyår någon gång, Januari Februari där. Jag skulle höra av mig i början på November och stämma av läget, hur tiderna efter nyår såg ut. Men då SKA jag ringa, nog för att jag inte varken vill eller orkar stressa, men jag vill eller orkar inte vänta hur länge som helst heller. I Januari har det gått ett år sedan sist, det känns just nu väldigt lagom, men också i det längsta laget att vänta. Patrik är med på spåret, kanske eventuellt att han tycker att det är liite långt till Januari, men han håller ju med om, det var ju egentligen hans frö om att vänta lite, som gjorde så att jag bestämde mig för det också.
Så nu har jag ett halvår på mig att gå ner i vikt och förbereda mig på att ta tag i detta igen. Jag har tänkt att jag ska testa någon akupunkturbehandling under tiden. Och eventuellt någon healingsession. Lite hokuspokus kanske. Men man får väl testa!
