Fit For Family

Den 20e Augusti. Jag gick som nålar på jobbet, mina närmsta kollegor visste om vad dagen hade att erbjuda mig och gjorde sitt allra bästa för att göra det lättare. Jag minns inte ens om jag gjorde något på jobbet den dagen. Jo, självklart gjorde jag det, men jag kan tänka mig att det märktes att något var fel. Jag jobbade fram till lunch, sen kom Patrik och hämtade mig, i bilen var jag ett nervvrak, jag visste inte vart vi skulle, hur det var med parkeringsplatser eller biljetter. Patrik skrattade lite åt mig när jag var trettonde sekund tittade på klockan, frågade om han visste vart skulle och om vi kommer fram i tid. Allt detdär löste sig ju finfint, och Patrik tog min hand och gick med bestämda steg mot entrén när vi väl parkerat och allt detdär. Vi betalade för oss och gick till våran våning. I väntrummet satt det lite mer folk, några par och någon ensam. Stämningen var ganska tryckt, och någon grät. Min nervositet släppte lite, jag menar, jag grät ju iallafall inte, än. Vi blir kallade till ett rum och får träffa Doktor Åsa. Hon förklarar för oss att det blir en gynundersökning, lite svar på frågor, och sedan får vi träffa en barnmorska en timme som förklarar vad som kommer hända. Eventuellt ett blodprov, om vi inte ville göra det på vår vårdcentral där hemma. Undersökningen gick fint, såklart, dom hittar ju inga fel! Doktor Åsa frågade också om det gjorts någon spolning. Jaa, självklart, det var ju ett krav för att remissen över huvud taget skulle skickas. "Nääädå, hade den inte gjort ännu hade vi gjort den här idag istället." Men du vet ju inte vilken cykeldag jag är i? "Spelar det någon roll menar du?" frågar hon och fortsätter "Det enda är ju att det blir lite kladdigt om du hade haft mens nu, men det spelar inge roll annars." Ilskan i mig stegrade, coh resterande delen av tiden inne hos Åsa gick åt till att beklaga sig över NÄL, Uddevalla sjukhus och Stofilen. Åsa blev påtagligt upprörd. "Vilka är dom, eller vi, att bestämma NÄR ni vill ha barn?" Puh, en bra läkare..

 

Inne hos barnmorskan Linda så blir vi, jag, erbjuden att vara med i en överviktsstudie. Ett visst antal personer får äta soppor/shaker för att se om snabb viktminskning har någon fördel inför en IVF. Jag fick inte bli någon testperson, utan fick tillhöra kontrollgruppen som skulle låta livet ha sin gång, vanlig mat och detdär..Som tack för att vi ville delta i studien blev vi erbjudna att köra igång vår första IVF, provrörsbefruktning, nästa cykel, vilket uppskattningsvis skulle vara om tre veckor. Då vi tidigare fått till oss av Stofilen att från det att man kommer til Sahlgrenska tar det ännu ett tag då dom behöver lite tester så blev detta en chock. Men visst svarade vi. Vi pratade i flera timmar, sammanlagt var vi nog där tre timmar, när vi steg ut ur samtalsrummet var det släckt överallt, städerskorna var i full gång och Linda följde oss till entrén för att släppa ut oss. Vi gick ut med vetskapen om att en IVF var i antågande och med ett provrör och en lapp för att skicka lite blod. Trötta, hungriga och förväntansfulla. 

 

Dagen efter lämnar jag blod på vårdcentralen, och skickar till Sahlgrenska.

 

Dagen därpå igen ringer Linda och förklarar att mina sköldkörtelprover är alldeles för låga, att dom inte startar en IVF på såhär låga nivåer pga den stora risken för missfall. Hon frågar om ingen kollat TSH och T4 hittills? Jodå, jag äter ju Levaxin! Den otroliga ilska och bitterhet jag kände var överväldigande, jag var så arg så tårarna bara rann. På två och ett halvt år på NÄL i en så kallad utredning så har Stofilen inte ens lyckats anpassa mitt Levaxin såpass så att jag över huvudtaget starta en IVF. Patrik ville döda Stofilen. I två månader justerades mitt Levaxin och plötsligt kom samtalet. "Nu är värdena okej, du får starta IVFen nästa cykelstart."