Fit For Family

Woaah!? Vad händer där? Tjugofem år alltså.. 

 

Ja, nej, men det var ju trevligt. Ganska lugnt och stilla på årets näst mest upptagna dag. Med bihålor som värkte passade det mig dock ganska så precis superbra. Det var smörgåstårta hela dagen, besök och julgodis med vänner frammåt kvällen. Trevligt. Förutom ett humör som inte var från denna värld. Stackars Patrik som fick sig både en känga eller två. 

 

Men jag kan ju inte låta bli att tänka att det var inte såhär som mitt liv skulle se ut när jag fyllde 25. Jag skulle ju ha barn, kanske två. Dom skulle komma och väcka mig med frukost på sängen. Dom skulle knö på mig i sängen, vilja äta upp mina godsaker på frukostbrickan, hjälpa mig att öppna presenten som Patrik ganska slarvigt virat in i lite papper och lite lockat presentsnöre. Det skulle vara så fint. Kanske inte så lugnt som det var. Det skulle kanske varit så att jag skulle blivit väckt av barnskrik och febertoppar. Det skulle kanske vara ledsna små ansikten som skulle krypa upp i min säng och även dom bli väckta av Patrik när frukostbrickan skulle landa i sängen. 

 

Att veta att det kanske aldrig blir så. Inte när jag blir trettio eller trettiofem. Det är ganska jobbigt. Det är ett ganska stort konstaterande att ta in. Det finns inget som säger att vi inte skulle kunna få barn ihop. Men det vill sig ju inte. Och jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Rastlöshet, jävlaranamma och hjälplöshet. Mellan att uppskatta barnfria stunder och sörja barnlösa dagar. Mellan att inte vilja prata med mina gravida vänner, och mellan at vilja bo hemma hos dom. Shiet. Man blir ganska konstig. 

 

Och det var inte heller tanken. Att jag skulle bli en annan person i och med detta. Som person är jag ganska mycket. Innerligt innerlig, kallade jag mig själv när jag var yngre, och det stämmer ganska väl. Är jag något så är jag det med besked! Både arg, ledsen, glad och engagerad. Men det känns som det blivit värre. Kanske för att den här omvägen till min dröm om en familj har bjudit på så mycket mer, emotionellt, än jag upplevt innan, vilket även det varit sin beskärda del. Jag har känt hopplöshet, kärlek, hopp och förtivlan innan. Men kanske mer i kortare stunder. Nu för tiden känner jag att jag kan leva i en känsla. Ett tag, sen vänder det, något, byter riktning. Tror jag. bland vet jag inte riktigt vad jag tror. 

Jag ringde Sahlgrenska. Tiden har kommit på posten nu. Posten? Den skulle ju komma via sms...tjänst. Jaha men jaja. Barnmorskan läste ju där i mina "papper" att vi pausade sist gång till förmån för viktnedgång. "Jaha, och hur går det med det då?" Ja egentligen går det väl sådär, eller ja, det går väl bra. Om man jämför med vad jag vägde sist jag vägde mig där, ganska dåligt, bara några enstaka kilon ner. Om man jamför med vad jag vägde efter förra IVFen, bättre. Jag vägde 96 sist på Sahlgrenska, 102 efter IVFen, 92 nu. Men det sa jag minsann inte till henne! Nej jag trycker till med att "Jag ligger väl på 90." You wish, tänker jag. 90 kg. Det hade varit något. Bara hekton från ännu ett delmål, en medusapiercing. Men nej, inte jag, jag säger 90, det kan ju inte vara så svårt tänker jag, två kilo minst tills nästa träff. 

 

Men vad jag inte tänker på är att det är jul! och nyår! Helvetes.. Jag har hållt mig ganska bra dock, eftersom min plan/önskemål att gå ner i vikt under helgerna helt plötsligt kändes ganska svårt att uppnå. Enbart planerade "felsteg" har varit okej. Och det har det varit ett. Det var julbord på Ronnums herrgård med Patrik, hans syster Veronika och hennes göbbe Jonas. Trevligt, maten var god, dessertbordet en besvikelse. 

 

Tills i torsdags. Natten till igår började jag jobba klockan 22, och en av ungarna var vaken hela natten. Fantastiskt! Enligt plan skulle jag fortsätta til 15.15. Klockan 9.20 konstaterade jag att jag varit vaken ett dygn. Klockan 15.15 konstaterade jag pga att en av kvällspersonalen var sjuk, och läget på jobbet något ostabilt, att jag var tvungen att stanna. Till 19. Utan sömn. Något trött. Så är jag kom hem drygt en timme senare så vart det inget annat än att käka lite Ben&Jerrys och tycka synd om mig själv. Alla gånger är det när jag mår dåligt eller är för trött som det blir så. Avsteg. Inte för att det är okej. Men så är det.  

 

Men varför i hela helvetes jävlar gör man då så? Säger att man har en vikt som inte stämmer. Dumma mig. Jag blir ofantligt trött på mig själv vill jag bara säga. Och träningen har näst intill upphört. Men jag varken orkar eller hinner. Men jag har intalat mig att det är okej. Det ska inte ta mer än vad det ger att träna. Det gör det om varje missat tillfälle ska vara ett misslyckande. Så det får vara okej. Denna veckan har jag tränat... Ingen gång hittills. Jo kanske i måndags. Japp. Men jag måste egentligen skärpa mig. Annars kommer jag absolut inte väga några 90 kilo den 15 januari. Min sista räddning är fakir mellan nyår och tidigare nämnda datum. Vi får se. Nu en kvarg till frulle. Åh. Gott. Nej. 

Nu har jag ringt. Troligtvis för att jag sa till min jobbarkompis att jag skulle försöka ringa idag. Och jag gjorde det. På jobbet, med en gapandes unge skrikandes om att "När ska vi åka?!" utanför kontorsdörren. Men som sagt. Nu har jag i min lilla låda ringt.

 

Jag fick pratat med trevlig barnmorska. Hon förklarade för mig att eftersom behandling nummer två kommer hamna mer än ett år efter behandling nummer ett så ska vi dit på möte för undersökning och provtagning i väntan på nästa besked. Ser allt ut som det har gjort hittills så ser det ut som att vi skulle kunna få påbörja nästa behandling på den mens som bör dyka upp i Februari. Det känns konstigt. 

 

Sista jag pratade med min barnmorska sa hon att om jag ringer i början på November så kanske det blir en behandling i Mars. Nu ringer jag så sent i November det är möjligt och eventuellt så är det behandlingsstart i början på Februari. Jaja. Nu är det bara att invänta kallelsen till Doktor Åsa, som ska komma via sms...tjänst. 

 

Det känns bra, trodde att stressen skulle ta mig lite hårdare. 

Igår var jag på massage. Det var en fasciabehandling. S K I T O N T ! Kanske inte för att det egentligen gjorde så ont. Utan mer för att jag har så ont. Det är en djupare massage, vilket kräver ett visst tryck på musklerna. Och när jag väl fått kvidit ur mig att det gör lite väl ont blev det bättre, uppvärmningen fick ta lite längre tid. Och idag. Har jag skitont. Ingen vidare hit om jag ska vara helt ärlig. Nacken känns som om den ska falla isär. Men det är bättre nu än det var i morse. Kanske att min nacke behövdes en rejäl uppmjukning. Likaså mina vader är inte vad dom var igår förmiddag. Jag kan inte stå och fördela min vikt lika på båda benen utan att vaderna skakar så jag tror att dom ska ge upp. Som om jag spruingit en mil. HAHA! En mil, jag vet väl inget om hur det är att springa en mil. Men ni förstår situationen. 

 

Detta med massagen började med att Patriks syster delade ett inlägg på Facebook. "Den första som skriver till mig får en gratis hawaiiansk massage, förutsatt att man har tid att komma innan denna veckan är över." Ett ställe som hette Lifvskällan för Dig. Jag hann kika in på Facebook ett par gånger innan jag tänkte. What the heck! Jag testar, så jag slängde iväg ett PM. Och se på fasen! Jag var den första som skrev. Kanske tack vare att detta var tidigt på förmiddagen, och kanske tack vare att detta var en lugn morgon på jobbet så lite allmänt slösurfande var på sin plats. Och så vart det, tid bokades och jag for iväg på massage.

 

Nina, massagetanten, förklarade att hon efter tjugo år som massör nu vidareutbildar sig till medicinskt legitimerad massageterapeut. Hon frågade varför jag var intresserad av att se om jag kunde få Hawaiimassagen och min spontana reaktion var: "För att det var gratis?" Men jag förklarade även för att kika vad det va, att jag försöker prioritera mig själv mer och då för att se om detta skulle vara något som skulle vara intressant att fortsätta med en längre tid, lite regelbundet sådär. Jag förklarade om stressen och sorgen över att inte kunna få barn, och hur mycket det faktiskt tar på en.

 

Efter massagen frågade Nina, massagetanten, att hon under sin utbildning har en grupp hon kallar "Diagnosgruppen" som hon erbjuder gratis massagebehandlingar under 4 till 6 månader. De flesta hon träffar i dethär syftet har olika sorters diagnostiserad värk, som ischias, reumatism m.m. Det har ju jag med, ont alltså, men det visste hon inte då, jag hade väl sagt något i stil med att "jag har lite ont i ryggen och axlarna." Lite granna sådär. Och det var väl kanske en underdrift då jag har konstant smärta i axlar, nacke och rygg. Hon frågade iallafall om jag var intresserad av att ingå i hennes diagnosgrupp, utifrån barnlösheten. Massage löser ju inte fertilitetsproblematiken, det vet ju båda jag och hon, men hon tyckte att det skulle vara kul och se om det kunde göra något. Att ökad cirkulation, att släppa på fysiska spänningar med mera kanske skulle kunna bidra med något. Någpn gång ska man ju ha lite tur med! 

 

Så där är jag. I diagnosgruppen. Med diagnosen oförklarad barnlöshet. Och får massage. Jag fick den dagens hawaiimassage. Jag har efter det varit på rörelseanalys två gånger, och gårdagens onda faschiabehandling. Nästa gång blir det en behagligare massage med varma stenar tydligen. Jag känner mig nöjd. Inte lika lycklig över att veta att om tre tillfällen är det dags för ondemassagen igen. Men kanske att jag är något mer uppmjukad tills dess så det inte gör lika ont. Hoppas hoppas. 

Jag är med i en grupp på Facebook som går under namnet som sådant. En sluten. En fantastisk grupp. Jisses, Helt fantastiskt bara. Jag har börjat trivsam riktigt bra där. Jag får läsa om och känna med andras oro, lycka och ilska. Känna igen mig i klumpiga kommentarer, irriterande situationer och känna igen mina nära och kära, i andras nära och kära. Haha. Egentligen är det sjukt lustigt. Att oavsett hur olika folk är som personer, så finns det några av varje, i alla barnlösas omgivning som är precis likadana. Sättet folk reagerar, inte tänker sig för, blir rädda eller visar sin omtanke. Det är väldigt skönt, oavsett om även jag ibland tycker att folk fokuserar på fel saker, blir irriterad eller vill ifrågasätta reaktioner MED STORA BOKSTÄVER, att få känna igen sig. Speciellt då jag inte har många, utan bara en, som faktiskt VET vad detta handlar om, att längta efter barn, och att genomgå utredning och IVFer. Hon fått barn, två, via behandlingar, vilket ger mig lite hopp. 

 

Men så i denna gruppen finns det en regel. att man får inte meddela när man blivit gravid. Utan man ska ta sina peppande ord och sin omtanke och lämna gruppen. Medlemmarna i gruppen ska inte behöva få baby announcments rakt upp i ansiktet. Och om jag blir gravid. Då kommer jag faktiskt sakna dom. Det är grymma människor där, som står ut med så mycket, som kämpar och som orkar. Och mitt i all skit, så är det väl med alla skithål man hamnar i, i livet så finns det ju så jäkla mycket mer. Det finns grymma, roliga, smarta människor. Det finns ställen att se och saker att uppleva. Det finns nära att krama och god mat att smaka. Men det glömmer man ibland bort.

 

Det har kommit ut ett nytt avsnitt på IVFpodden. Som jag väntat. Jag var så glad när jag såg markeringen i mobilen, att här finns det ett olyssnat avsnitt av den pod jag följer. Bästaste IVFpodden. Den nya säsongen är igång. Det handlade om äggdonation. Inte något som rör mig, just nu iallafall, vem vet vart saker och ting tar sin väg. Men iallafall. Det är som att lyssna på någon som man verkligen gillar som pratar om något man inte vet någonting om. I början gillade jag inte riktigt de avsnitt jag inte kunde relatera till, men jag har lyssnat på dom alla, i ordningsföljd, min OCD tillåter inget annat. Och såhär i efterhand gillar jag dom alla, avsnitten, och berättelserna. Så nu väntar jag med spänning på näst avsnitt, och uppenbarligen har dom annat för sig än att trycka ut nya podavsnitt, och det känns som jag väntat i en evighet, men det är kanske sex dagar sedan jag lyssnade på det senaste avsnittet. Så.. Ja.

Jag är ganska öppen vad det gäller allt detta, med barnskafferiet och sådär. För vissa vill man berätta, för andra inte. För vissa behöver man nästan berätta, för andra inte. Och för mig har det nästan varit svårt att låta bli att berätta hur som haver om detta. Jag vill dela med mig. Jag vill belysa ämnet. Men det är inte optimalt att berätta att man planerar familj, i alla lägen, speciellt inte om det kräver ett större engagemang av oss. En IVF tar tid, såklart proceduren, men även från oss. Tid vi hade kunnat lägga på annat, på att träffa vänner, på att jobba, på att över huvud taget orka vara vakna. Speciellt jobba. Jag vet sedan tidigare erfarenheter, att man tänker genomgå en IVF, är inte vad en arbetsgivare vill höra. Kanske mest för att dom inte vet vad det innebär. 

 

Men idag var det dags. Jag jobbar på en liten arbetsplats, vi är lite drygt tio stycken. Och nästan alla är helt fantastiska. Man kan inte älska alla. Så jag kände, trots att det inte är ett tvång, att nu var det dags att berätta för chefen. Det är ju trots att snart dags att ringa och boka tid för nästa behandling. Och för att inte sätta mina bästa arbetskompisar i akut kläm så känner jag att jag är tvungen att berätta. Det är ju trots allt mina kollegor som får ta smällen om jag helt plötsligt ska vara ledig mer än innan. Nu har jag möjlighet att planera att gå ner i procent en viss tid, och när jag vill vara helledig. För jag har egentligen en ganska bra chef. I detta fallet iallafall. 

 

Hon tog det fint. Jag grät efter att jag öppnat samtalet med "Jag kan inte få barn". Pang på rödbetan tänkte jag! Och hon grät. Hon erbjöd all möjlig hjälp och lovade stöd och stöttning. Jag ska få vara delaktig och få önska mitt schema för perioden i fråga, och jag är hemskt tacksam. Det var en otrolig lättnad. Jag brukar inte jaga upp mig för att berätta för folk, men detta var känsligt. Men nu är det gjort, det gick bra, och det känns bättre än vad jag trodde att det skulle till och med. Nu är det bara att blicka framåt. Nu finns det inget som håller mig tillbaka. 

Jodå! Faktiskt! Jag har hållt mig till mina riktlinjer. LCHF och träning. Det har blivit en timmes promenad med hunden varje dag, och två pass på gymmet under veckan. Även på jobbet har jag hållt mig från snabba lösningar som allt oftare det senaste innehållt Kellogs K Red Berries. Jag känner mig nöjd! Haha. Säger jag mumsandes på en hemmagjord peanut butter cup. En är okej! Jag har ju sagt, vad det gäller avsteg från LCHFet att det är okej om det är planerat. Vilket denna är. Att "falla för frestelsen" är inte okej. Så, iallafall. Här sitter jag, på jobbet, och tar mig en minut i en annars ganska hektisk dag, och ser fram emot att klockan ska slå 22. Så jag kan bli upphämtad av Patrik så att vi kan bege oss mot gymmet. Vi lär inte vara där förens strax innan 23 och troligtvis inte hemma förens strax efter 00. Men allt, bara för att ha veckans första gympass avklarat på en måndag! 

Detta är ett ord jag gillar mycket. Bootcamp. Det låter så himla seriöst! Och det är väl bra. Om man är seriös. Och disciplinerad. Men det är ju inte jag. Haha. 

 

Men nu är det dags. Att slänga sig ut där igen. Att påstå att det är dags för bootcamp. Nu ser kanske inte mitt bootcamp ut så det typiska bootcamp'et. Mitt bootcamp ÄR regelbunden träning, jag satsar på minst två gympass i veckan, utöver vardagslivet och hundpromenader, och rätt mat. För min del så är det LCHF. Inga spontana avsteg, dvs inga fler enkla kvällsmat med flingor på jobbet. Planerade, okej, inte bra, men okej. Till exempel julbord med svägerskan och hennes gubbe. Planerat. Okej. 

 

Det innebär också tid att fokusera på sig själv, och oss. Oss som i mig och Patrik. Jag ska börja med att berätta frö min chef. Och jag har inte en aning om hur hon kommer reagera. Så är den stenen av axlarna. Och sen tänker jag att jag ska komma igång med den massagebehandling jag blivit erbjuden, men det tar vi mer en annan gång..

 

Från och med imorgon! Jag tror inte på detta med att bara slänga sig rätt ut it. Jag behöver förbereda mig. Dvs handla. Och försöka se över nästa veckas schema när jag hade kunnat få klämt in lite gym eller långpromenader.

 

Nästa vecka blir det en ny månad. November. Och då, i November, hade jag tänkt ringa Sahlgrenska och boka upp mig för nästa IVF. Det känns bra nu. Jag känner mig lugn. Jag och Patrik har pratat om det. Och det känns fint. Så tills dess, IVFen alltså, inte samtalet, så blir det bootcamp. Haha. Bootcamp? Jag? Haha. 

Detta med barneriet har varit lite laddat för min del det senaste. Det har slängts ut klumpiga kommentarer, från visserligen ovetande människor, som gjort mig både stressad och ledsen. Och dessa har yttrats på jobbet. Jag jobbar mycket, ofta mer än man får, och även när jag bara jobbar heltid så jobbar jag alltid långa pass. Så det har varit tungt, att åka dit. Och det faktum att jag känt mig så ensam. Jag har underbara arbetskompisar, men jag har saknat Patrik. Jag pendlar 1,5 timme per pass, om trafiken flyter på som den ska. Och jag jobbar mycket kväll, så när jag har varit hemma, så har Patrik jobbat. 

 

Och nu igår kom mensen igen, och det är ju alltid ett bakslag. Men speciellt den här gången. Jag hade väntat i tio dagar. Det kanske inte känns så mycket. Men det är en hel evighet. Jag har inte gjort ett graviditetstest på flera år. Negativt. För i mitt huvud "vet" jag att jag inte kan bli gravid. Så det var inte så att jag trodde. För det vågar jag inte.

 

Jag berättade för en vän att jag gjort ett test, något jag drar mig för annars - för det blir en så stor grej då. Hon frågade vad jag tänkte när jag gjorde det. Och det slog mig. "Att jag tänkte att det var som jag trodde. Jag gjorde det med tanken om att visa kroppen att jag vet faan att jag inte är gravid så sluta håll på att fucking jävla krångla dig!" 

 

För jag vågar inte hoppas. Jag har gjort detdär. Hoppats. Och det gö så jävla ont. Jag hoppas ibland så lite att jag tror att även om jag varit gravid har min kropp stött ut embryot, för att jag inte vågar hoppas. Det är omöjligt säger min barnmorska. Men det vet jag inte. Jag har svårt att hålla en positiv inställning utan att liksom slukas av önskan och längtan. 

 

Det finns flera "klassiska" fraser som nästan alla ofrivilligt barnlösa spyr på. "Slappna av, det kommer när du minst räknar med det." Urk. Eller.. "Ska inte du/ni skaffa barn snart?" Men jag har väldigt svårt för när folk säger till mig att inte ge upp. För om jag ger om, en sekund, eller vecka, eller ett par månader. Då har jag misslyckats. För jag menar, det anser jag ju inte redan att jag har? Det är inte lätt att inte ge upp, alltså kämpa, och våga hoppas, men inte tas över av längtan. 

Jag har röstat. Det har väl du med? 

Nu det senaste har även jag fattat detta hur det funkar med poddar. Länge höll jag bara med och nickade förstående när folk pratade om podcast hit och poddar dit. Jag hade inte en aning, mycket antagligen för att jag inte brydde mig, jag var inte intresserad, och jag var inte särskilt nyfiken. Tills jag fick höra talas om något nämt som IVFpodden. Jag vet inte var eller hur. Men då började jag klura. Och vet ni vad? Det var ju inte så svårt. Inte ens för någon som är så oteknisk som jag. Och jag hittade denna IVFpodden. 

 

Och jag vill ju bara tipsa om den, egentligen till alla, den så är värd at lyssna på.

 

Om du har en vän eller anhörig som går igenom barnlöshet, av olika anledningar. Lyssna på den. Dom går ingående igenom vad en IVF innebär och hur det går till. Men dom går även igenom olika saker som adoption, sjukdomar och äggdonation i dom olika avsnitten. Hittills har det kommit 15, men jag hoppas innerligt på ett nytt snart nu när dom gått ut med, på sin Facebooksida, att arbetet börjar dra igång efter semestern. 

 

Om du själv är barnlös, kanske speciellt för dom som nyss kommit fram till, eller påbörjat utredning för att hitta orsaken till barnlöshet. Dom som håller i podden, är en barnmorska och en läkare som jobbat och jobbar med barnlösa på ex IVFkliniker. I programmen har de bjudit in andra läkare, privatpersoner som fått barn på andra sätt än standardvarianten, och några som inte fått barn. Jag hade velat ha den här podden att lyssna på i början av våran resa. För himlarns vad bra den är!

 

Jag som varit med några år nu i detta virrvarr av information, möte, rykten, tips, känslor, misslyckanden och hopp fann denna podd även fantastisk för mig egen del. Jag upplevde kanske inte i första hand att jag lärde mig så mycket, men att får känna att man inte är ensam.. Det är ovärdeligt. Självklart vet man sedan innan att man inte är ensam. Men det är inte alltid man känner det! 

 

Den 29e Augusti hämtade jag ut dom, mina nya träningskläder, allt satt som en smäck, kanske till och med att linnet var lite stort. Men jävla nöjd vart jag! Speciellt med dom otroligt käcka brallorna! Ser ni? 

 

          

 

 

 

Den 30 Augusti öppnade STC i Brålanda. Deras första glesbyggdssatsning, och vi är himla tacksamma! Kortet hämtades ut nämnda förmiddag och vi anlända samma eftermiddag för vårat första pass på gymmet. Jag har ju aldrig trott att gym skulle vara något för mig, och det vet jag väl inte riktigt om det är än heller. Men hittills är det kul och jag gymmar i mån av tid och ork. Än så länge, eftersom lokalen renoverats om från att vara en gammal bank, så finns det inte ordentliga omklädningsrum, så har jag ännu inte kommit så långt att jag kan gymma på väg till jobbet, vilket gör att lite mer tid måste finnas till godo. Men va faan. Idag har gymmet funnits i två veckor ganska på precis och jag har nog iallafall varit där 6-7gånger. Helt klart nöjd. Än så länge. Man måste börja någonstans. Och att gå från att vara en ganska odisciplinerad lat tjockis till att vara en regelbunden tränare så är steget ganska långt. Men förhoppningsvis kommer vi dit.

Nu jävlar är jag redo!! 

När jag träffade Patrik gick jag på typ tre år upp trettio kilo i vikt. När vågen stod på 109.8, då faan fick det vara nog. Och sen dess har jag pendlande tagit mig neråt. När jag i höstas skrevs in på Sahlgrenska så vägde jag 96 kilo. Efter två hormonbehandlingar så gjorde jag deprimerad och slutkörd ett negativt graviditetstest i Mars. När jag började på mitt nya jobb i April vägde jag 102.8 kilo. Då fick det faan vara nog, igen! I torsdags vägde jag mig. 93.6!! - 9.2 kilo på fem månader! Hell yeah! Så jävla pepp! Och inte bara det att det är minus nästan tio kilo! Jag hade nått ett delmål! Jag har satt delmål på vart femte kilo med tillhörande belöning. Och i och med att jag spräckte 95kilosgränsen så vart det en liten shoppingspree på Ellos! En helt ny träningsoutfit, tights, linne, sportBH, skor och en sweatshirt. Patrik fick ett par nya skor också, han är ju alltid så duktig.

 

Och nu i slutet på månaden så öppnar det ett dygnet-runt-öppet gym i vårat lilla samhälle, där jag redan signat ett abonnemang, så bättre blir det ju inte! 

 

Alltså ärligt! Så jävlarns nöjd! Nu är det bara mot nästa delmål! 

 

Som jag fasat. Dels för att jag inte velat göra samtalet. Jag har ju inte haft en aning om vad det skulle innebära. Och dels för att jag vart rädd att bli tillsagd att jag har mina tider bokade, att jag är tvingen att göra min IVFbehandling NU, för att jag dragit ut på tiden för samtalet, så det inte hinns ge min tid för ingrepp till någon annan. Och som jag tänkt mig det så ringde barnmorskeLinda mig istället, två missade samtal under dagens gång, ochjag visste nästan direkt att de två missade samtalen från hemligt nummer var hon. Hon skällde lite för att jag inte hört av mig, men att det var så gott om tid att det gick bra ge någon annan min tid. Någon annan kanske är redo och får ett embryo insatt vecka 38, någon kanske blir mamma och pappa om tio månader, fin tanke.

 

För så var det, eller är det. Att jag har bestämt mig för att vänta, mer. Jag har inte gått ner i vikt som jag tänkt. Det har varit en jäktig sommar med nytt jobb och mycket övertid. Och så kände jag att jag inte riktgt förlikat mig med tanken på att jag skulle börja en ny hormonbehandling vid nästa cykelstart. Jag orkar inte. Och som på posten kom ångesten. Vad är jag för "mamma"? Kanske att jag inte förtjänar en bebis. Tankarna slår mig dagligen. Det har gått en vecka sedan jag pratade med Linda, och det är fortfarande jobbigt. Men nu börjar jag bli trött på mig själv. Det är ju samma tankar som går om och om igen, och jag orkar inte älta heller. Men dom letar sig in. Tankarna om att inte räcka till, att inte duga, att inte klara av detta. 

 

I samtalet med Linda berättade hon att väntetiden är ungefär två månader. Jag har väl tänkt att jag ska påbörja behandling efter nyår någon gång, Januari Februari där. Jag skulle höra av mig i början på November och stämma av läget, hur tiderna efter nyår såg ut. Men då SKA jag ringa, nog för att jag inte varken vill eller orkar stressa, men jag vill eller orkar inte vänta hur länge som helst heller. I Januari har det gått ett år sedan sist, det känns just nu väldigt lagom, men också i det längsta laget att vänta. Patrik är med på spåret, kanske eventuellt att han tycker att det är liite långt till Januari, men han håller ju med om, det var ju egentligen hans frö om att vänta lite, som gjorde så att jag bestämde mig för det också. 

 

Så nu har jag ett halvår på mig att gå ner i vikt och förbereda mig på att ta tag i detta igen. Jag har tänkt att jag ska testa någon akupunkturbehandling under tiden. Och eventuellt någon healingsession. Lite hokuspokus kanske. Men man får väl testa! 

Misslyckadet var totalt. Jag ringde b.m. Linda och förklarade och med sin mest stöttande stämma försökte hon  visa medlidande men samtidigt försöka få upp mitt hopp om framtiden. Tuff uppgift för henne må jag säga. Jag är ganska bitter när jag är bitter, arg när jag är arg, ledsen när jag är ledsen. Men även lycklig när jag är lycklig osv. "På't igen bara, du får vänta en cykel, men så är det bara att köra igång igen." Jaha. Jaja. Tänkte jag. Det ställdes inga frågor om hur känner du nu, när vill du börja igen, vill du vänta lite, orkar du? Och jag tänkte att eftersom tankesättet hos henne som ser detta varje dag hon är på jobbet tänkte jag att det fixar väl jag. Var det egentligen så jobbigt till att börja med?

 

Det gick några dagar, och jag tänkte i min tysthet. Patrik likaså. Linda hade bett doktor Åsa att skriva ut nya mediciner, sprej och hela kittet, och detta var också uthämtat. Mensen kommer. Och jag börjar med nässprejen. Tillbaka på ruta ett, igen. Men dag två, så tar jag min sprej vid lunchtid, på jobbet, och jag känner verkligen samtidigt som jag kämpar för att över huvud taget få behålla någon form av medvetande, att jag orkar inte! Orkar inte. Vem säger så? Kanske att det inte var meningen att jag skulle bli mamma? Då hade jag väl orkat? Kämpa för mitt barn, vilken mamma orkar inte det? Och om man nu är mamma, men inte orkar kämpa, vilken slags mamma är man då? Och jag hade ju gått upp i vikt sen sist, från 96 till 102, försämrat oddsen liksom, chansen att få barn var nu ännu mindre. Och vi har ju bara ett begeänsat antal Landstingsfinansierade försök. Jag hade pratat som allra snabbast med Patrik om detta här om dagen, det var kanske fem meningsutbyten. "Jag har också tänkt så, men jag vill ju inte säga att vi kanske borde vänta för att du blivit tjockare." Fantastisk gubben den. Jag mailade Linda, som ringde upp senare på efter middagen. Jag förklarade läget, jag orkar inte, jag har gått upp i vikt, det känns som jag slösar mina försök! Hon förstod. "Det är bra Josephine, att du lyssnar på din kropp. Och speciellt med tanke på vikten." Jag grät. Men jag ger ju upp! "Nejdå. Du tänker på ditt barn." Detta kan ha varit det jobbigaste dittills med hela denhär resan, som enskild händelse. Jag vet inte om ni förstår, men jag sa nej till ett barn, mitt barn, trots att det kanske hade funkat den gången, jag sa nej till mitt barn.

 

"Sometimes the hardest thing, and the right thing, are the same thing."

 

Så jag avslutade samtalet med Linda med avsikt att höras igen i Juni, för att se hur mina cykler sett ut, för att se hur viktnedgången gått, och för att se när vi ska starta igen. Och i ärlighetens namn så har jag dratt ut på det. För att jag nånstans i min hjärna tror att det ska uppstå problem, att någon blir arg eller besviken om jag säger att jag inte är redo. Liksom vadå "inte redo?" Det finns ju massvis med kvinnor, och par, som gör alla behandlingar en efter en. Varför skulle jag inte orka? Detta är mitt starka jag som talar. Jag har alltid orkat, kämpat, hållt ut. Men någon gång ska väl den bilden också spricka. Om inte annat tänker jag att nu är det läge att ta det lugnt, få känna efter, och få vara helt hundra. Stressa mig igenom detta är inte skitsmart liksom. Jag tror ju att om jag har kommit till ro med detta så är ju chansen större att det går bra när vi väl gör detta, skriver hon med en iskall klump i magen.

 

[Inlägget skrevs söndagen den 17 Augusti]

I December, 2013 började jag med min första IVFbehandling. Suprecur, en nässpraj som jag skulle ta tre gånger dagligen. Skapar ett konstgjort klimakterie då den hämmar kroppens egna ägglossningshormoner, för att man ska kunna hålla koll på allt, alla steg på vägen. Jävlar vad illa jag mådde. Den smakar piss skit och elände. Jag försökte förklara det för Patrik som en blandning av kräks och Aceton. Förjävligt! Blodprover. Vänta. Blodprover. Vänta. Vid det här laget var jag inne på vårdcentralen och lämnade blodprover minst två gånger i veckan. Fortfarande rädd. Men jag grät inte längre, och bedövningssalvan hade jag slutat med sen sista besöket på gynmottagningen i Uddevalla, innan Sahlgrenska, ni vet när jag gjorde spolningen. Jag och provtagningssköterskan hann lära känna varandra väl, och hon lärde sig massvis om provrörsbefruktning. Till slut kom dagen då det var dags för första sprutan. Jag stod med den redo i min hand i säkert femton minuter innan jag faktiskt stack den i magen på mig. Jag var så himla rädd. Patrik var med mig, men vågade inte heller titta. Jag frågade en gång vad som hade hänt om jag inte gjort det själv, och han svarade något i stil med att han hade tagit till med någon Rambo-move och laddat, inte tittat och hoppats på att träffa rätt. Jag gjorde klokast i att fixa det själv. Drygt en vecka efter första sprutan skulle jag till min syster i Karlskrona. Det var läskigt, även om Patrik inte nödvändigtvis varit med alla tillfällen jag tagit den dittills, så hade han varit hemma, men Hanna fanns ju där, och även om inte heller gjorde något särskilt, så fanns hon där. Undrar hur jag gjort om jag någon dag varit själv? Det hade väl lösts sig. Helgen gick, och jag for hem igen, efter en berg-och-dalbana på distans som vi kan ta en annan gång. Dagarna gikc, blodprov lämnades. Till slut ringer barnmorskan Linda och bokar tid för ultraljud, blodproverna såg bra ut. 

 

Just denhär dagen då ultraljudet skulle till kunde Patrik inte följa med. Min bästa vän Malin erbjöd sig att följa med, jag kände att jag ville inte åka själv, och jag visste inte om jag skulle kunna vara fokuserad nog att köra hem. Hennes minsta var då knappt fyra månader, och det värkte i varje livmoder som fanns i detdär väntrummet när vi satte oss ner för att vänta på min tur. Jag höll mina tankar på annat håll, och Malin satt och spred hopp bland alla värkande livmödrar på Reproduktionsmedicinska mottagningen, då folk säkert tänkte att varför skulle det annars sitta en mamma med bebis här, om inte pga att den kom här ifrån. Hi hi hi. Jag gick in till läkaren själv, och där fanns det äggblåsor, men för små, dom skulle inte hinna bli klara, och den dagen var den sista för ett ultraljud innan jul, för att äggplock och insättning skulle hinnas med innan ledigheten. Läkaren sa glatt "Ja, hade du bara fått ett par dagar till så hade det säkert gått fint dethär." Jag förstod inte hur hon kunde vara så glad, det blev ju inget, jag hann ju inte. Hon tänkte säkerligen att detta var ju ändå ett resultat, IVF skulle troligtvis lyckas för oss, jag hade reagerat på hormonerna, men jag behövde lite mer tid. Det hjälpte inte mig. Jag had einte lyckats. Jag gick ut och satte mig i väntrummet och kramade det närmsta jag kunde komma min egna bebis just då. Jag väntade på b.m. Linda. Som kom. Förklarade hur det sett ut, hur vi gjorde nu. Sluta tvärt med alla mediciner, och börja om på nästa mensdag. Med nässprejen. Fy åt faan. Jag var så trasig så jag visste inte ens om jag skulle sitta ihop när jag skulle resa mig ur stolen när det var dags att gå. Jag ville bara gråta, men jag minns inte om jag gjorde det. Malin körde hem, för mycket riktigt så orkade jag inte göra det. Jag minns inte mycket av hemfärden. Mer än att jag egentligen inte kunde tänka på mycket mer än att det inte gått vägen. 

 

Cykeldag 1, på ruta ett, igen. Mensen kom igen, tidigare än väntat, efter en och en hal vecka, dagen innan julafton. Nässprej, mådde som ett utsketet päron. Julen kom, julen gick, jag fyllde år, 24 år, och jag hade fortfarande inget barn. Nyår kom, middag hos vänners föräldrar, två pauser från middagen för att ta nässprej. Blodprov första dagen Vårdcentralen var öppen efter helgledigheten, sköterskan gav mig den ledsna blicken när hon ropade upp mitt namn och frågade försiktigt "Men vad betyder detta?" Att det inte funkade, och att jag får börja om från början. Blodprovet var bra, kom beskedet om dagen efter, och dagen därpå började jag ta sprutor igen, mindre ångest, mindre oro och stress. Blodprover. Ultraljud. Vänta. Blodprover. Ultraljud. Bra resultat. Sammanlagt 16 äggblåsor fanns det. Och vi kunde kanske hoppas på upp till 8 ägg. Tre dagar till med sprutor. Sen. Måndag. 20.30 var det dags för ägglossningssprutan, den kallas ju olika, men det var vad vi kallade den. Redan från 20.00 var sprutan redo, den låg där på köksbänken och jag tittade på den varenda sekund fram tills larmet tjöt. 20.30! Av med korken, ta ett grabbatag i magen, lokalisera en inte-så-öm-punkt och blunda hårt. In i magen! Det gjorde ju inte ondare än sprutorna hittills. Men det kändes större. 

 

Ägguttag. Patrik hade valt en tidig tid, och jag och Patrik låg i vårat rum 7.50. För att PATRIK ville ha det avklarat, jag ville rymma. Ombytt till alldeles för lite sjukhuskläder, det är kallt på sjukhus i Januari. Jag försökte fjäska mig till så mycket lugnande och bedövning jag kunde komma åt, men icke sa Nicke, Jag fick tydligen lagom mycket. Med en puls på 490 så låg jag där, redo för doktor Åsa att punktera mina slidväggar 16 gånger för att förhoppningsvis hitta ägg. "Titta på skärmen" sa alla dom rara i personalen som stod där när jag låg där med benen i luften. NEJ! Jag tänker inte titta. Jag är ju av den sorten som liksom tycker sig känna att det gör ondare då. Patrik tittade, och var mycket fascinerad. Dom tyckte att jag verkade lugn, det var jag inte, och det sa jag, jag fick lite emra lugnande, men mest gjorde det ont, och att andas i det läget gjorde liksom det hela ännu värre. Efteråt sa dom att det inte är så konstigt att det gör ont, och att många tycker det, jag vet inte vad det skulle vara för tröst. När det var klart fick jag ligga kvar lite och till slut sa embryologen "Ett ägg hittat." Då grät jag. Det var ju det som behövdes liksom . Jag fördes tillbaka till mitt rum, fick saft och en fralla. Patrik fick gå till runkbåset, och lämna sitt bidrag, vilket såg ut som det gjort vid alla tillfällen hittills, inga konstigheter. Efter drygt en och en halv timma åkte vi hem, jag vaggade där ifrån. 

 

Insättning. Eftersom vi åker en bit från Sahlgrenska så hade vi redan åkt hemifrån då Linda ringde och sa att vi är välkomna att för insättning idag som planerat. På plats fick vi reda på att det funnits 4 ägg tillräckligt stora att "para", men bara 1 som delat sig som det skulle. Vi skulle inte få några embryon i frysen. Det tod 20 minuter från ombyte till sjukhuskläder tills det att vi gick där ifrån. I hopp om att vi var gravida. I sorg för att vi inte hade något embryo i frysen. I hopp om att det inte skulle behövas. 

 

Dagarna gick. Med vaginalgel och vagitorier som vart något av det äckligaste jag vart med om så väntade vi. Och väntade. Och så kom mensen. Det hade misslyckats. Vi hade misslyckats. Jag hade misslyckats.

Den 20e Augusti. Jag gick som nålar på jobbet, mina närmsta kollegor visste om vad dagen hade att erbjuda mig och gjorde sitt allra bästa för att göra det lättare. Jag minns inte ens om jag gjorde något på jobbet den dagen. Jo, självklart gjorde jag det, men jag kan tänka mig att det märktes att något var fel. Jag jobbade fram till lunch, sen kom Patrik och hämtade mig, i bilen var jag ett nervvrak, jag visste inte vart vi skulle, hur det var med parkeringsplatser eller biljetter. Patrik skrattade lite åt mig när jag var trettonde sekund tittade på klockan, frågade om han visste vart skulle och om vi kommer fram i tid. Allt detdär löste sig ju finfint, och Patrik tog min hand och gick med bestämda steg mot entrén när vi väl parkerat och allt detdär. Vi betalade för oss och gick till våran våning. I väntrummet satt det lite mer folk, några par och någon ensam. Stämningen var ganska tryckt, och någon grät. Min nervositet släppte lite, jag menar, jag grät ju iallafall inte, än. Vi blir kallade till ett rum och får träffa Doktor Åsa. Hon förklarar för oss att det blir en gynundersökning, lite svar på frågor, och sedan får vi träffa en barnmorska en timme som förklarar vad som kommer hända. Eventuellt ett blodprov, om vi inte ville göra det på vår vårdcentral där hemma. Undersökningen gick fint, såklart, dom hittar ju inga fel! Doktor Åsa frågade också om det gjorts någon spolning. Jaa, självklart, det var ju ett krav för att remissen över huvud taget skulle skickas. "Nääädå, hade den inte gjort ännu hade vi gjort den här idag istället." Men du vet ju inte vilken cykeldag jag är i? "Spelar det någon roll menar du?" frågar hon och fortsätter "Det enda är ju att det blir lite kladdigt om du hade haft mens nu, men det spelar inge roll annars." Ilskan i mig stegrade, coh resterande delen av tiden inne hos Åsa gick åt till att beklaga sig över NÄL, Uddevalla sjukhus och Stofilen. Åsa blev påtagligt upprörd. "Vilka är dom, eller vi, att bestämma NÄR ni vill ha barn?" Puh, en bra läkare..

 

Inne hos barnmorskan Linda så blir vi, jag, erbjuden att vara med i en överviktsstudie. Ett visst antal personer får äta soppor/shaker för att se om snabb viktminskning har någon fördel inför en IVF. Jag fick inte bli någon testperson, utan fick tillhöra kontrollgruppen som skulle låta livet ha sin gång, vanlig mat och detdär..Som tack för att vi ville delta i studien blev vi erbjudna att köra igång vår första IVF, provrörsbefruktning, nästa cykel, vilket uppskattningsvis skulle vara om tre veckor. Då vi tidigare fått till oss av Stofilen att från det att man kommer til Sahlgrenska tar det ännu ett tag då dom behöver lite tester så blev detta en chock. Men visst svarade vi. Vi pratade i flera timmar, sammanlagt var vi nog där tre timmar, när vi steg ut ur samtalsrummet var det släckt överallt, städerskorna var i full gång och Linda följde oss till entrén för att släppa ut oss. Vi gick ut med vetskapen om att en IVF var i antågande och med ett provrör och en lapp för att skicka lite blod. Trötta, hungriga och förväntansfulla. 

 

Dagen efter lämnar jag blod på vårdcentralen, och skickar till Sahlgrenska.

 

Dagen därpå igen ringer Linda och förklarar att mina sköldkörtelprover är alldeles för låga, att dom inte startar en IVF på såhär låga nivåer pga den stora risken för missfall. Hon frågar om ingen kollat TSH och T4 hittills? Jodå, jag äter ju Levaxin! Den otroliga ilska och bitterhet jag kände var överväldigande, jag var så arg så tårarna bara rann. På två och ett halvt år på NÄL i en så kallad utredning så har Stofilen inte ens lyckats anpassa mitt Levaxin såpass så att jag över huvudtaget starta en IVF. Patrik ville döda Stofilen. I två månader justerades mitt Levaxin och plötsligt kom samtalet. "Nu är värdena okej, du får starta IVFen nästa cykelstart."

I Oktober 2008 träffade jag Patrik. Störtkär! I December blev vi tillsammans. Och någon månad efter det flyttade jag oddiciellt in hos honom. Snabbt kan man tycka, men det kändes rätt. Redan den första månaden hade vi redan börjat prata om barn. När vill jag ha barn, när vill han ha barn, hur många, pojkar eller flickor, vad önskade skulle hunnits med innan? Intet ont anande. I Mars 2010 tog jag ut min spiral som jag hade haft insatt i fyra år, på MVC i Vänersborg, med orden "Om det inte skulle tagit sig så får ni söka till gynmottagningen på NÄL om ett år." Och då började det. De tod inte mer än ett par månader innan jag grät i dagar när mensen kom. Månad fyra så testade jag detta med ägglossningsstickor, och det gör jag aldrig om, det var hemskt stressande, och gjorde allt värre. När vi började närma oss ett års försök så släppte den regelbundna mensångesten. I Mars hade det ju då gått ett år, och jag var alldeles för rädd för att ringa NÄL. Tänk om det skulle vara fel på oss, på honom, eller på mig, kommer Patrik lämna mig nu då, vad gör jag då, eller vad gör vi om vi inte kan få barn, ska vi bli ett gammalt Crazy-cat-lady-par? I Juni ringde jag NÄL, och fick till svar att vi blir kallade inom tre månader.

 

I September 2011 hade vi våran första tid på gynmottagningen. Vi fick komma och prata med barnmorskan Marie. Det skulle göras en utredning, vilket i efterhand visade sig vara typ tre blodprov, två spermieprov, ett vaginalt UL,som alla visade fina resultat, och en äggledarspolning. Vid samma tillfälle fick jag lämna blodprov, det första av alla, och jag grät. Jag var så kopiöst rädd för nålar, och hade då aldrig lämnat blodprov utan bedövningssalva, vilket jag fick även denna gången, ändå grät jag. Jag är rädd för nålen, inte smärtan! I och med blodproverna fick vi reda på att jag har Hypotyreos, en underproduktion i sköldkörteln, vilket gör det svårare att bli gravid. Jag fick Levaxin, 50 mg om dagen. Någonstans mellan detta första besök på NÄL och det att vi blev slussade vidare, kan jag nu säga att jag "tittar tillbaka" och minns inte så mycket av just detta. Förutom några incidenter och kommentarer. Och en himla massa väntan, oändligt lång tyckte vi, vilket senare fick sin förklaring.

 

Det som sitter fast allra mest hos mig, det är att efter två års oregelbundna besök på NÄL blir jag ännu en gång stucken och tappad på blod när det kommer in en barnmorska i rummet där jag ligger och gråter.Marie. "Josephine?" Ja? "Vad gör du här?" Jag blir stucken.. "Jag har inte sett er på länge, jag trodde ni blivit remitterade för längesen.." Nää. "Det är synd, hade ni inte varit så unga, så hade ni kommit vidare här ifrån för längesen. En vanlig utredning här tar ca sex månader." Jag var då 22 år gammal. Vi tog upp detta med vår gynläkare, en stofil närmare döden än något annat. Det stämde, vi prioriterades bort för att vi var så unga. Jag var 20 första gången vi besökte dom. Och då hade ännu det inte gjorts någon äggledarspolning. Och samma besök som vi tog upp detta sa Stofilen att nästa gång jag får mens så ska jag ringa så bokar dom en tid för nämnda spolning, och att han samma dag skickar en remiss till Sahlgrenska så hinner den blir gjord innan dess att vi kommer dit, det är ju ett par månaders väntetid. Jaha, så bra! Sagt och gjort, jag ringer och får till svar att "Nej, det passar inte denna månaden." Nähä? Nej då finns det bara två läkare i Västa Götaland som gör denna proceduren, och dom är varken på NÄL eller Uddevalla sjukhus de dagarna i min cykel som det passar. I tre månader var det så. Sen fjärde månaden blir det en spolning, helvetevadont, som visar fri passage i båda äggledarna. Toppen, fortfarande inga barn dock. Då dubbelkollar Patrik med läkaren och frågar om remissen vidare. "Nej, det tror jag inte att det skickats någon, den skickas oftast efter spolningen." Patrik ville döda Stofilen, och jag grät. Ännu mera väntan! Jag hatar att vänta.. Vi trodde ju att brevet med kallelsen skulle komma vilken dag som helst nu.

 

Kallelsen kom tillslut. "Välkomna till Reproduktionsmedicinska mottagningen på Sahlgrenska. Den 20e Augusti. Klockan 14:00" Hjärtat slutade slå. Jag sa till Patrik att jag inte ville mer, att vi skulle ringa och säga det så att någon annan kunde få våran tid. Patrik tittade på mig och skakade på huvudet och sa bara "Du ska inte vara rädd." Jag var rädd. Skitihelvetesjävlarädd. Jag visste ju inte vad som skulle hända. På lappen stod det att vi skulle avsätta en och en halv timme till besöket, fattar du vad för mycket hemskt någon hinner med på en och en halv timme?!

 

 

IDAG! Har upptäckt detta fina med podcasts. Jag blev här om dagen rekommenderad ett avsnitt av en pod. Kitty Jutbrinks och Pers föräldrapod. Avsnitt: Barnlängtan. Gästades utav en Kajsa, som startat Stockholms filial av patientföreningen Barnlängtan. Jag var skeptiskt, jag brukar inte gilla sånthär, av olika anledningar. Denna Kajsa berättade om hennes och hennes man Eddies "resa" genom barnlösheten för att få ett barn. Mycket i podden låg inom igenkänningsradien, men mycket var .. ganska trist, det var mycket jag hört förut.

MEN! Så tog dom, Kitty, Per och Kajsa upp detta med tabun! Man ska inte, får inte, kan inte, vill inte prata om detta. Barnlöshet. För det är konstigt, att man inte ens kan prestera, som kvinna, det vi är satta på jorden för urminnes tider att göra, föda barn, befolka jorden. Av hänsyn till andra pratar inte "vi", även om jag säääällan känner att vi tillhör denn samling människor, barnlösa om det heller; hur ska den vi pratar med reagera, blir det jobbigt för denne? Eller kommer den bry sig, eller inte bry sig, förminska min sorg och ilska? I början när vi försökte skaffa barn, då vart det särskilt utvalda bland familj och vänner som fick reda på det. Efter ett tag, kanske ett år, så orkade vi inte hålla på och gå som katten kring het gröt. Så frågade någon så svarade vi. Så är det fortfarande. Att frågar någon som svarar vi. Jag har gjort "outande" uppdateringar på Facebook, för jag orkar inte ta hänsyn till vem som läser eller inte. 

 

SÅ! Nu så tänker jag prata, öh eller skriva, för att det ska inte vara ett tabu. Om inte "vi" som går igenom det kan prata om det, hur ska andra förstå. Det finns en uppsjö av trådar, bloggar och FaceBook-grupper. De flesta bloggarna är anonyma och det används smeknanm eller initialer och i var och varannan FB-grupp kommer frågan: "Kan mina vänner se vad jag skriver här?" Det är okej att prata om det! Det är okej att berätta om det. Det är för dom flesta okej att ställa frågor. Personligen tycker jag att det är himla skönt att få prata om det, oavsett om det är med en bästa vän eller bekant, för sällan frågar ju någon av någon annan anledning än omtanke. Man blir inte mindre värd som människa, man eller kvinna, om man inte kan få barn, även om det känns så. Som utomstående är det okej att öppna upp för samtal kring det, utan för den delen att tränga sig på, men att lyssna och att finnas där. Det kan vara tungt att lyssna på, kan jag tänka, om man inte vet vad man ska säga. Men det är okej, för oss, om det är obekvämt för er, för hellre att någon bara lyssnar, än att försöka komma med dåligt formulerade råd. Så jag tänker skriva. Om oro, tvivel, ånget, ilska & bitterhet. För någon måste skriva om det med. Jag tänker inte sencurera varken tankar eller kroppsliga funktioner. Men jag hoppas på att få dela med mig av det som motiverar mig och min lycka, i allt detta. 

Jag är Josephine.

Jag är 24 år gammal, bor i en skog i Dalsland, utanför Brålanda närmare bestämt. Här bor jag med min sambo Patrik, eller Putten, och våran ambulltik Chilla. Jag jobbar som habiliteringsassistent på ett gruppboende för autistiska barn och ungdomar, där jag trivs som fisken i handsken!

 

Jag är som person utåtriktad, ställer upp på vänner och familj om jag kan och umgås gärna med folk, men är lite för ärlig, så alla vill inte umgås med mig. Jag försöker inte att vara elak, men vissa hanterar inte mina åsikter så väl. Inte mig emot, det är ett effektivt sätt att sålla agnarna från vetet.. Jag använder inte smileys. Jag är inte för det det allra minsta tråkigare/surare/argare/ledsnare än någon annan. Vilket folk tenderar att tro eller tycka. Om jag använder smileys så är det för att poängtera att jag är varken eller. 

 

Min Patrik är händig karl på snart 27 höstar. Vi blev tillsammans i December 2008, flyttade ihop ganska så snart efter det och förlovade oss i Oktober 2010. Patrik är det absolut bästa som hänt mig! Kort och gott. Han är rolig, omtänksam, smart, snäll, snygg osv.osv. Vi har jätteroligt tillsammans och vi delar allt, skratt, gråt, ekonomi, minnen, oro, drömmar, kuddar och förhoppningar. Han finns alltid där för mig, och jag kan inte för allt i världen se att det skulle kunna vara på något annat sätt. 

 

Vi har ett nätverk med många underbara vänner, och en himla fin familj. 

Och så var det ju det här med barnlösheten...